Vaknar klockan fem, eller sex eftersom natten tappat en timme till sommaren. Söndagsmorgnar är bäst. Det beror på att du inte har några krav på dig. Ingen agenda, ingen som jobbar, ingenting händer som du måste förhålla dig till.
Frukost - denna dag "amerikansk", stekt ägg med biff i tärningar och chilisås, en rostad brödskiva och starkt kaffe.
Läsning i sängen. Först Foreign Affairs på nätet. Den ryska oppositionen har tappat luften efter presidentvalet och alla väntar på Putins nästa drag. Hur hämndlysten är han och hur hårt ska han gå åt de splittrade oppositionsledarna nu när deras fotfolk gått hem? Putin uppges chockad över den nya medelklass som avskyr honom. De flesta tror att han bidar sin tid, men han glömmer inte.
Guardian - fler korruptionsskandaler förstås (anglofiler är romantiker, England ska man se upp med) och New York Times - Obamas hälsoreform ska stoppas plus artiklar om nedrustningen av den europeiska välfärden, yxan går nu mot kulturen runt om i den gamla världen. Institutioner står utan pengar.
Sen PJ Linder i svenskan, idag på samma tema. Sakta går det upp för allt fler att välfärd och trygghet inte längre är givet, tiden rinner ut. Pengarna räcker inte och de offentliga svenska systemen, inte minst ute i kommuner (som Västervik?), hotas av likgiltigt ledarskap. Det håller inte, men frågan är om det finns krafter att vända en så tung skuta i rimlig tid. Och vilka är i så fall dessa krafter?
Välfärden påstås skapa trygghet - men det ifrågasätts allt oftare. Varför vågar då inte fler starta företag och byta jobb? Istället hänger man ängsligt kvar vid sina anställningar, inte minst i stat och kommun.
– Skaffa dig statlig ställning, då är du säker livet ut, sa min morfar för sisådär 40 år sen. Han förblev orolig över mitt val att bli egenföretagare ända till han gick bort, 97 år gammal.
Wolodarski skriver intressant om den svenska lönebildningen - facket och gamla sossar drömmer sig tillbaka till 70 och 80-talet när makten var oinskränkt. Men vanligt folk fick det inte bättre trots att lönerna ökade 300 procent på 20 år. Inflationen åt upp allt. Det senaste decenniet har det varit tvärtom, små men riktiga reallöneökningar. Löfvén som nu är s-ledare hyllas för sin del i detta. Han har varit en grå, vanlig men pragmatisk IF Metall-ledare och hållit tillbaka för höga lönekrav som skulle skjuta inflationen i höjden och sänka exportindustrins konkurrenskraft.
Gamle sosseledaren Göran Persson tycks populärare än någonsin, framförallt är han omtyckt av moderata ledarskribenter. Så blir det väl med gamla fiender som har kämpat väl, när de lagt vapnen åt sidan växer sympatierna. På föreläsningar citerar sörmlandsbonden avspänt och naturligt Heidenstam som avslutning.
Korea vaknade för länge sen
För första gången har jag läst en ordentlig reseskildring om Sydkorea (SvD idag). Jag var där 1978 under några månader. Det var vinter och iskallt och man hade just börjat bygga om huvudstaden Söul. Landet var då fortfarande en militärdiktatur, men i förvandling. I en rasande fart revs gamla enkla bostadsskjul och skyskrapor rakade i höjden, man kunde se det från en dag till en annan.
Jag hade Håkan Hedbergs bok "Den sydkoreanska utmaningen" i väskan. Dagens globala jättar Samsung och Hyundai var då i start up-läge.
På gatorna såldes friterad sötpotatis och apelsiner. På nätterna rådde utegångsförbud. Det fanns en nattklubb värd namnet, Sheraton Walker Hill. Var du kvar efter midnatt fick du vackert vänta till klockan fem på morgonen innan du blev utsläppt. Jag kom där att prata med en kvinnlig universitetsstuderande. Hon hade tvingats välja traditionellt - när hennes manliga kamrater studerade ekonomi läste hon en master i koreansk keramik. Hon och alla hennes kvinnliga studiekamrater reste under helgerna ut till en gammal by tillsammans med deras lärare för att kontemplera över traditioner och historia.
"Lycka till", sa jag när vi skildes.
"I wish you great success", sa hon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar