Kan Moses hjälpa Västervik?

Västervik växer inte trots stort fokus på tillväxt i näringsliv och kommun. 1960 var Kalmar och Västervik lika stora städer. För lite mer än 100 år sen tyckte västerviksborna att Kalmar var en bonnhåla och man byggde residens för att bli ett eget län.

Så blev det inte. Kalmar har blivit dubbelt så stort och har högskola och viktig central administration. Västervik tappar år efter år, från 40 000 medborgare är vi idag 36 000 där vi tycks stå och stampa.

Trots frenetiska satsningar på att locka fler händer inget.
Förmodligen görs ett strategiskt fel. Vi ska inte vara fler! Vi ska inte satsa på det som inte finns utan de resurser som redan är givna - oss själva.

Kan vi bli en riktigt bra stad för exakt 36 000 personer, med bra och anpassad service, skola, vård och omsorg, väldistribuerad välfärd, kulturell dynamik och ett näringsliv i tillväxt med bra styrning så är det bättre än att skjuta i natten mot ingenting.

Förmodligen skulle det (den välmående lilla staden och kommunen) locka fler att flytta hit än att vi skryter om något som inte finns eller lova saker som vi inte kan hålla. Fokusera på det vi har och gör det riktigt, riktigt bra!

Dock måste våra ledare få oss att tro på bilden av seger och ett bra liv i Västervik.

Skönlitteratur ger därvidlag bättre styrverktyg än SKL:s prognoser om skatteunderlag etc. Bibeln är ett bra strategiskt verktyg, t ex ger andra Mosebok bra vägledning i "management by belief".

När Moses ledde israelerna genom Sinaiöknen på flykt från Egypten och hamnade i strid med de överlägsna amalekiterna vid berget Horeb segrade han genom sitt kreativa ledarskap.

Han gick upp på berget och sträckte armarna mot skyn. Så länge han orkade hålla upp sina armar hade Israel stridslyckan med sig därför att man trodde på Moses, men när han blev för trött och lät dem sjunka gick striden bäst för amalekiterna.

Då kom Aron och Hur för att stötta händerna åt Mose ända till solnedgången, då segern till sist var säkrad. Amalekiterna fick för sig att Moses Gud var starkare än deras och gav upp trots att de var mångdubbelt fler.

Den historien borde Harald Hjalmarsson läsa.