Västerviks kommun ska i år spara 80 miljoner kronor på sina verksamheter, framförallt på skola och omsorg. Det har väckt ramaskri. Besparingskravet hänger ihop med att staten sent under hösten i sin sista av fyra skatteprognoser för året plötsligt och abrupt redovisade 45 miljoner kronor mindre i utfall av skatteintäkter och bidrag till Västervik.
Det i sin tur hänger ihop med snabbt minskad tillväxt i Sverige efter sommaren p g a krisen i EU. I grunden betyder det alltså att företagen i Sverige går sämre vilket i slutändan leder till mindre intäkter för stat och kommuner. Det är ovanligt att vi medborgare förstår de här sambanden, hur viktiga företagen är för vår välfärd och hur direkt det slår mot samhällsekonomin när det går dåligt för dem.
Ett annat mera känt hot mot vår gemensamma ekonomi och välfärd är att befolkningen blir äldre, färre ska försörja fler, och att alltför många unga går utan arbete, vilket blir en kostnad istället för en intäktskälla för samhället som helhet.
I Västervik slår anställda i skola och socialtjänst – och många oroade kommunbor – bakut vilket är förståeligt, men ofta utan att förstå orsakssammanhang och samband. Det leder till smussel, diffusa besked och destruktiv pajkastning istället för konstruktiva diskussioner. Några föreslår skattehöjning (det skulle behövas ca 1,50 mer i kommunal skatt) för att täcka bortfallet. Skattehöjning ger dessutom effekt med ett års fördröjning. I det akuta läget finns inga alternativ till att skära i verksamheter om vi inte vill låna till driften.
I de flesta kommuner är läget detsamma.
Det är inte ovanligt att man föreslår sänkta politikerlöner eller mindre näringslivssatsningar för att täcka besparingar. Det skulle givetvis inte ge några effekter. Skolan och social omsorg kostar mer än 1,4 miljarder kronor av kommunens totala budget på 1,7 miljarder. Det man kan anklaga den politiska ledningen för är att inte ha byggt upp buffertar under goda år. Det sker aldrig, oavsett politisk färg på styrningen. När det går bra väljer man hellre att satsa allt och skaffa sig politiska poänger.
Ett annat nationellt missförstånd har lett till att Sverigedemokraterna sitter i riksdagen. De har gjort invandringen till sin viktigaste fråga. Om vi reglerade den skulle Sverige gå och må bättre.
Men de tar inte våra jobb och tittar man på vad invandringen kostar förstår man vilken villfarelse detta är. Det är en av de minsta utgiftsposterna för staten. Det internationella biståndet kostar mer än dubbelt så mycket som invandrare och flyktingar tillsammans för att ta ett exempel.
Däremot finns det andra intressanta saker att diskutera om man tittar på vad våra skatter går till.
T ex betalar ett ensamstående sjukvårdsbiträde med 22 000 kronor i månadslön 430 kronor i ränta på statsskulden varje månad, men bara 420 kronor till våra barns utbildning. Statsskulden kostar alltså mer än skolan.
Det kan man ha synpunkter på. Utan statsskuld skulle vi kunna dubbla anslaget till utbildning.
Försvaret kostar också mer än skolan. Om det är rätt kan man fråga sig.
I särklass störst är dock kostnaden för sjukpenning och sjukersättningar – ungefär 3 gånger så mycket som kostnaden för barnens utbildningar. Sjukvårdsbiträdet med 22 000 i månadslön betalar lika mycket i skatt - ca 1200 kr i månaden - för att finansiera sjukförsäkringar och förtidspensioner som den nödvändiga maten kostar för henne eller honom.
Skulle vi tydligare se vad våra skattepengar används till skulle förmodligen den sociala oron öka – men vi skulle diskutera utifrån samma bild av ekonomin.
Och det är inte säkert att Sverigedemokraterna suttit i riksdagen då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar