Nu inför jul erövrar Vimmerby världen igen.
En ny Pippi-film går upp på vita duken i USA och recensenten i fintidningen New Yorker är hänförd.
Det handlar förstås om den moderna Pippi i Lisbeth Salanders skepnad.
Hade inte Pippi Långstrump funnits hade inte Lisbeth Salander det heller. Stieg Larsson var en stor beundrare av Astrid Lindgren och han ville ge sin skildring av en Pippi som vuxen - det blev Salander.
En kvinnlig bekant till mig protesterar högljutt - det här är inte alls som hon vill tänka sig Pippi i modern tid. Ett trasigt incestoffer - nix.
Men andra ser i Salander en stark och smart tjej som tvingas hitta egna vägar att överleva i en brutal, dystopisk samtid, där lojalitet och tillit är detsamma som svaghet. Ingen Pippiidyll här inte.
Tänk er att Astrid Lindgrens Värld och Vimmerby skulle plocka upp det spåret. Lisbeth Salander tar plats bredvid Pippi på tavlorna vid infarten till Vimmerby? Då skulle ni få se på gnistor i debatten.
Saker hänger ihop på många och ibland konstiga sätt.
Men inte alltid...
I Västervik slåss Björn Ulveaus för ett modernt byggprojekt som förändrar stadsbilden radikalt.
I Stockholm slåss hans kollega Benny Andersson på andra sidan barrikaden emot ett liknande projekt - det moderna Slussen. Han tycker det nya blir fult och vill bevara det som finns idag. Han skulle tom återförena ABBA för den saken.
Här hänger det förstås inte ihop. Björn skulle skjuta sig i foten om han protestsjöng mot modernitet i den ena änden och kämpade för i den andra. Och hur skulle Benny ställt sig till byggprojektet i Västervik, kan man undra?
I Västervik tar vi det annars lugnt med dramatiska förändringar. Ulveaus projekt blev alltför spännande och radikalt och måste ritas om. Det första huset med sin rytmisering och spännande fasad med förskjutningar hade dessutom blivit för dyrt. Det hade aldrig blivit byggt.
Synd, det var lite bossa nova-arkitektur över det, en disharmoni som människor mår bra av.
Men Västervik är nu en kompromissernas stad. Här är det synkopier som gäller och kanske är det en styrka.
Dock inte för den som har en eld som brinner.
måndag 5 december 2011
måndag 14 november 2011
Konsten att bli rik på kokosbollar...
Han ser ut som kommen direkt från gärdsgårdsserien. Iförd illgrön fuskpäls, orange skjorta, lila stickad slips från 60-talet och ryssmössa på huvudet står han där.
Hans säljmonter är två campingbord från Jysk för 79 kronor styck, två reklamparasoller från Zingo och två sladdlampor från Jula.
Den produkt han säljer är kartonger med kokosbollar, 12 stycken för 49 kronor. Samma pris som en hämtpizza.
Bilen, en gammal Volvo combi, fungerar som lager.
Inte så glassigt precis. Verksamheten ser ut att gå rätt så knackigt.
Men nu är inte allt som det ser ut att vara. Mannen som alla tar för en riktig loser är i själva verket något helt annat - och värd att studera närmare.
Han är kompis med alla arrangörer i södra Sverige och den ende som lyckats prata sig till en säljplats på parkeringen utanför Elmiamässan. Ingen förstår hur det gått till.
Men avundsjuka direktsäljande kollegor kommer sig inte för att tycka illa vara. Karlen ser ju ut att behöva all hjälp han kan få.
Han vet precis var han ska stå för att fånga upp alla säljtillfällen och han har lärt sig exakt vem han ska adressera:
- Kära mor ser sulten ut...
Eller:
- Min lille pöjk, vore det inte gott med en nygräddad kokosbulle?
Mannen har blivit mångmiljonär på att sälja kokosbollar på sitt eget sätt.
Han har 13 olika säljteam ute på varenda bonnauktion, julmässa och marknad värd namnet, året runt, och han anställer bara pensionerade socialchefer och brandchefer (ingen arbetsgivaravgift och bara 11 procents skatt).
Alla förses med bord från Jysk, gratis reklamparasoller och två sladdlampor. Varje kväll mellan kl 8 och 9 tar han emot deras säljrapporter hemma på kontoret.
Han och hans team står alltid strategiskt vid in och utgången där alla passerar.
Betänk också att säljprincipen liknar hämtpizzan - med den stora fördelen att du slipper baka pizzan.
Han är expert på logistik, kostnadseffektivitet och lageromsättningen är rekordhög.
Och ingen kan ens tänka sig att vinstmarginalen är vad den är - mannen ser ju mest ut att behöva EU-bidrag. Men det gör han inte - pengarna har han investerar i ett litet fastighetsimperium i en sydsvensk regionhuvudstad.
Väldigt många entreprenörer och företagare har en hel del att lära. Men när du frågar om försäljningen går bra får du alltid samma svar:
- Vissa dagar är vår herre god mot oss som jobbar och sliter.
Hans säljmonter är två campingbord från Jysk för 79 kronor styck, två reklamparasoller från Zingo och två sladdlampor från Jula.
Den produkt han säljer är kartonger med kokosbollar, 12 stycken för 49 kronor. Samma pris som en hämtpizza.
Bilen, en gammal Volvo combi, fungerar som lager.
Inte så glassigt precis. Verksamheten ser ut att gå rätt så knackigt.
Men nu är inte allt som det ser ut att vara. Mannen som alla tar för en riktig loser är i själva verket något helt annat - och värd att studera närmare.
Han är kompis med alla arrangörer i södra Sverige och den ende som lyckats prata sig till en säljplats på parkeringen utanför Elmiamässan. Ingen förstår hur det gått till.
Men avundsjuka direktsäljande kollegor kommer sig inte för att tycka illa vara. Karlen ser ju ut att behöva all hjälp han kan få.
Han vet precis var han ska stå för att fånga upp alla säljtillfällen och han har lärt sig exakt vem han ska adressera:
- Kära mor ser sulten ut...
Eller:
- Min lille pöjk, vore det inte gott med en nygräddad kokosbulle?
Mannen har blivit mångmiljonär på att sälja kokosbollar på sitt eget sätt.
Han har 13 olika säljteam ute på varenda bonnauktion, julmässa och marknad värd namnet, året runt, och han anställer bara pensionerade socialchefer och brandchefer (ingen arbetsgivaravgift och bara 11 procents skatt).
Alla förses med bord från Jysk, gratis reklamparasoller och två sladdlampor. Varje kväll mellan kl 8 och 9 tar han emot deras säljrapporter hemma på kontoret.
Han och hans team står alltid strategiskt vid in och utgången där alla passerar.
Betänk också att säljprincipen liknar hämtpizzan - med den stora fördelen att du slipper baka pizzan.
Han är expert på logistik, kostnadseffektivitet och lageromsättningen är rekordhög.
Och ingen kan ens tänka sig att vinstmarginalen är vad den är - mannen ser ju mest ut att behöva EU-bidrag. Men det gör han inte - pengarna har han investerar i ett litet fastighetsimperium i en sydsvensk regionhuvudstad.
Väldigt många entreprenörer och företagare har en hel del att lära. Men när du frågar om försäljningen går bra får du alltid samma svar:
- Vissa dagar är vår herre god mot oss som jobbar och sliter.
fredag 11 november 2011
Var finns du medborgare?
Trött, kostnadsineffektiv och uppgiven kommunal omsorg eller girig privat (van)vård av våra gamla? Är det alternativen?
Giriga banker som som skär emellan på varje transaktion du gör och som delar ut direkt frånstötande bonusar till chefer som sitter närmast pengakranarna. Varför accepterar vi det?
I Västervik har vi en extremt duktig entreprenör som heter Börje - han har under ett helt liv av oavbrutna framgångar skapat 100-tals nya arbetstillfällen. Han har fått ihop ungefär en tiondel av vad en bonusdirektör på Nordea drar in. Hur rimligt är det?
Folkets eget elbolag Vattenfall - lika giriga dom. När hushållen fått lite mer i plånboken är det Vattenfall som genom överpriser vill lägga beslag på de extra kronorna, i hård kamp med banken som säljer urusla fonder och pensionsförsäkringar. Helst skulle de vilja beskatta fram dyr el och dåligt fondsparande.
Samtidigt serveras folk en överdos av "Doobidoo" och "Bonde söker fru" för att inte bråka för mycket.
Var finns medborgarkraften kan jag undra?
Skulle den finnas - då hade vi sett följande:
En ny folkägd, effektiv och transparant bank utan direktörsbonusar. Jag köper aktier direkt.
Ett nytt folkägt elbolag (eller flera små). Jag flyttar mina elkonton direkt.
Nya, kooperativa, direktägda vårdinrättningar med stor öppenhet och fokus på utveckling och service för våra gamla. Jag går med direkt.
Varför accepterar vi giriga banker, dålig omsorg, och elkarteller som inte vill se oss som kunder?
Jo, därför att vi inte längre ser oss som medborgare "på riktigt", vi har överlåtit på andra att ta hand om oss - politiker, tjänstemän, storföretag och banker.
Vi sitter still i båten i hopp om att den inte ska sjunka. Vem reser sig först?
Giriga banker som som skär emellan på varje transaktion du gör och som delar ut direkt frånstötande bonusar till chefer som sitter närmast pengakranarna. Varför accepterar vi det?
I Västervik har vi en extremt duktig entreprenör som heter Börje - han har under ett helt liv av oavbrutna framgångar skapat 100-tals nya arbetstillfällen. Han har fått ihop ungefär en tiondel av vad en bonusdirektör på Nordea drar in. Hur rimligt är det?
Folkets eget elbolag Vattenfall - lika giriga dom. När hushållen fått lite mer i plånboken är det Vattenfall som genom överpriser vill lägga beslag på de extra kronorna, i hård kamp med banken som säljer urusla fonder och pensionsförsäkringar. Helst skulle de vilja beskatta fram dyr el och dåligt fondsparande.
Samtidigt serveras folk en överdos av "Doobidoo" och "Bonde söker fru" för att inte bråka för mycket.
Var finns medborgarkraften kan jag undra?
Skulle den finnas - då hade vi sett följande:
En ny folkägd, effektiv och transparant bank utan direktörsbonusar. Jag köper aktier direkt.
Ett nytt folkägt elbolag (eller flera små). Jag flyttar mina elkonton direkt.
Nya, kooperativa, direktägda vårdinrättningar med stor öppenhet och fokus på utveckling och service för våra gamla. Jag går med direkt.
Varför accepterar vi giriga banker, dålig omsorg, och elkarteller som inte vill se oss som kunder?
Jo, därför att vi inte längre ser oss som medborgare "på riktigt", vi har överlåtit på andra att ta hand om oss - politiker, tjänstemän, storföretag och banker.
Vi sitter still i båten i hopp om att den inte ska sjunka. Vem reser sig först?
tisdag 25 oktober 2011
Missade möjligheter
1980, för 32 år sen kom jag till Trancoso; en gammal jesuitby i Bahia långt borta på Brasilianska nordostkusten där tiden stått stilla sen 1500-talet. Det fanns en liten byhandel med gasdriven strumplampa (det enda ljuset i hela byn), cocacola och kex och ett slitet biljardbord. Bussen kom och gick en gång i veckan. Den lilla jesuitkyrkan var den enda byggnaden i över en våning. Platsen fanns inte ens på kartan.
Här stötte jag ihop med en knäpp fransman. Han bjöd in mig att bo i hans lilla pousada (härbärge) nere vid havet och berättade att han var skogsingenjör.
Han hade bott och jobbat i Afrika hos pygmeer och andra folk i 25 år, och inte kunnat återacklimatisera sig i Frankrike. Istället hade han hamnat i Brasilien i slutet på 60-talet, lyckats få köpa ett stycke land uppe i ödebygden vid havet och här slagit sig ner.
Han gillade inte folk och nu tyckte han att det fick vara nog. En och annan nyfiken som jag hade plötsligt dykt upp på denna gudsförgätna plats så nu tänkte han dra vidare, så långt in i Amazonas som möjligt – just för att slippa civilisationen representerad av bl a mig.
Han menade att pygmeer är jordens intelligentaste folk eftersom de lever i perfekt harmoni med naturen, i cirklar runt en kärna och när de jagat ut sitt område flyttar de runt, till de kommer tillbaka till samma plats efter någon livscykel, och då har jord och natur återhämtat sig. Vi vita är egentligen utomjordingar - vi ber uppåt och vill till himlen och har egentligen ingen känsla för jorden. Det är därför vi förstör så förbaskat.
Han frågade om jag ville köpa hans mark, en paradisisk strand för 40 000 dollar, ca 200 000 kronor på den tiden.
Jag tackade nej.
Idag är Trancoso ett av världens hetaste destinationer med några av världens exklusivaste resorter och hotellanläggningar. De små husen i själva byn går för mångmiljonbelopp när rika brassar köper sommarcondo.
Någon annan än jag köpte alltså hans mark. Och blev stenrik på kuppen.
Fransmannen minns ingen och jag kan än en gång konstatera – nån bra affärsman är jag inte. Men vad gör väl det?
Mina kompisar från de konstiga åren har annars gjort bättre ifrån sig. Bosse, glad gymnasieingenjör från Kristinehamn, har som arkitektonisk ljusdesigner med eget företag ljussatt hela Shanghais skyline plus några av världens ledande lyxhotell borta i Asien. Han kom aldrig hem från sin resa.
Juha driver stort reseföretag i Sydamerika och har kungen som kund. Peter har framgångsrikt byggt en internationell restaurangkedja på Portugals sydkust.
Ingen av dem drömmer om Sverige.
Här stötte jag ihop med en knäpp fransman. Han bjöd in mig att bo i hans lilla pousada (härbärge) nere vid havet och berättade att han var skogsingenjör.
Han hade bott och jobbat i Afrika hos pygmeer och andra folk i 25 år, och inte kunnat återacklimatisera sig i Frankrike. Istället hade han hamnat i Brasilien i slutet på 60-talet, lyckats få köpa ett stycke land uppe i ödebygden vid havet och här slagit sig ner.
Han gillade inte folk och nu tyckte han att det fick vara nog. En och annan nyfiken som jag hade plötsligt dykt upp på denna gudsförgätna plats så nu tänkte han dra vidare, så långt in i Amazonas som möjligt – just för att slippa civilisationen representerad av bl a mig.
Han menade att pygmeer är jordens intelligentaste folk eftersom de lever i perfekt harmoni med naturen, i cirklar runt en kärna och när de jagat ut sitt område flyttar de runt, till de kommer tillbaka till samma plats efter någon livscykel, och då har jord och natur återhämtat sig. Vi vita är egentligen utomjordingar - vi ber uppåt och vill till himlen och har egentligen ingen känsla för jorden. Det är därför vi förstör så förbaskat.
Han frågade om jag ville köpa hans mark, en paradisisk strand för 40 000 dollar, ca 200 000 kronor på den tiden.
Jag tackade nej.
Idag är Trancoso ett av världens hetaste destinationer med några av världens exklusivaste resorter och hotellanläggningar. De små husen i själva byn går för mångmiljonbelopp när rika brassar köper sommarcondo.
Någon annan än jag köpte alltså hans mark. Och blev stenrik på kuppen.
Fransmannen minns ingen och jag kan än en gång konstatera – nån bra affärsman är jag inte. Men vad gör väl det?
Mina kompisar från de konstiga åren har annars gjort bättre ifrån sig. Bosse, glad gymnasieingenjör från Kristinehamn, har som arkitektonisk ljusdesigner med eget företag ljussatt hela Shanghais skyline plus några av världens ledande lyxhotell borta i Asien. Han kom aldrig hem från sin resa.
Juha driver stort reseföretag i Sydamerika och har kungen som kund. Peter har framgångsrikt byggt en internationell restaurangkedja på Portugals sydkust.
Ingen av dem drömmer om Sverige.
måndag 20 juni 2011
Paz - fred igen...
Efter två år har äntligen de båda grannarna Senhor José och Senhor Antonio i sockerrörsstaden Passos i delstaten Minas Gerais i det inre av Brasilien börjat prata med varandra igen.
De blev osams över ett parti Domino en sen kväll och sen dess har inget varit sig likt - förrän nu.
Ändå var denna brasilianska grannfejd något helt annat än när två svenska grannar bråkar.
Varenda kväll tog de sina stolar och gick ut och satte sig bredvid varandra på trottoaren där i backen i kvarteret för att se kvällslivet passera förbi som alla gör i Brasilien. De satt där, skrattade och log och pratade med alla förbipasserande, helst de galanta kvinnorna - men inte med varandra.
När Senhor Antonios son sen körde in i ett träd i kärlekssorg skjutsade Senhor Jose sin granne till sjukhuset. Då trodde alla att det var över - men icke.
Och när Senhor José besökte barnen borta i Sao Paulo tömde Senhor Antonio hans brevlåda varje dag och bar in hans post. Men pratade med varandra gjorde de inte.
Men nu har de slutit fred och i hela kvarteret tackar man stadens skyddshelgon. Äntligen är allt sig likt igen. Kvällarnas svalka har blivit mildare och godare.
Det ska sägas att Senhor José är en fruktad Dominospelare.
Inte ens hans barn vill spela i samma lag som han.
Trots att Senhor José inte kan räkna eller skriva är han snabbare än någon annan att räkna ut vilka pjäser som finns kvar och vem som har dem på hand och han tolererar inga misstag.
Dessutom äger han Brasiliens mest ostjälbara bil, en gammal Ford Taunus som bara startar om du vet exakt hur långt du först ska veva ned sidorutan, sedan vrida ratten i ett visst läge och till slut trycka på en vit liten dold knapp.
En sådan man vill man inte ha som ovän.
Han började arbeta på sockerrörsfälten som fyraåring, kom upp sig och blev servitör som pojkspoling på stadens enda hotell. Flyttade till Sao Paulo och byggde upp en golvfirma och försörjde sin familj. Fortfarande utan att kunna skriva eller räkna.
Idag är Senhor José tillbaka i det svidande vackra Minas Gerais vid den stora Rio Grandefloden. Den lilla hålan Passos har blivit en ganska stor stad och fördubblar sitt invånarantal vart femte år. För 40 år hade stan knappt tusen invånare - idag är man 40 000.
Det går undan och Senhos José åker varje dag ut och tittar förundrat på den lilla oansenliga tomten som han köpte för 28 000 kronor för många år sedan. Den ökar i värde med 15 procent varje år och är nu värd en liten förmögenhet.
Livet går vidare och nu kan Senhor José på nytt berätta alla sina historier för Senhor Antonio varje kväll igen. Gracas As Deus.
De blev osams över ett parti Domino en sen kväll och sen dess har inget varit sig likt - förrän nu.
Ändå var denna brasilianska grannfejd något helt annat än när två svenska grannar bråkar.
Varenda kväll tog de sina stolar och gick ut och satte sig bredvid varandra på trottoaren där i backen i kvarteret för att se kvällslivet passera förbi som alla gör i Brasilien. De satt där, skrattade och log och pratade med alla förbipasserande, helst de galanta kvinnorna - men inte med varandra.
När Senhor Antonios son sen körde in i ett träd i kärlekssorg skjutsade Senhor Jose sin granne till sjukhuset. Då trodde alla att det var över - men icke.
Och när Senhor José besökte barnen borta i Sao Paulo tömde Senhor Antonio hans brevlåda varje dag och bar in hans post. Men pratade med varandra gjorde de inte.
Men nu har de slutit fred och i hela kvarteret tackar man stadens skyddshelgon. Äntligen är allt sig likt igen. Kvällarnas svalka har blivit mildare och godare.
Det ska sägas att Senhor José är en fruktad Dominospelare.
Inte ens hans barn vill spela i samma lag som han.
Trots att Senhor José inte kan räkna eller skriva är han snabbare än någon annan att räkna ut vilka pjäser som finns kvar och vem som har dem på hand och han tolererar inga misstag.
Dessutom äger han Brasiliens mest ostjälbara bil, en gammal Ford Taunus som bara startar om du vet exakt hur långt du först ska veva ned sidorutan, sedan vrida ratten i ett visst läge och till slut trycka på en vit liten dold knapp.
En sådan man vill man inte ha som ovän.
Han började arbeta på sockerrörsfälten som fyraåring, kom upp sig och blev servitör som pojkspoling på stadens enda hotell. Flyttade till Sao Paulo och byggde upp en golvfirma och försörjde sin familj. Fortfarande utan att kunna skriva eller räkna.
Idag är Senhor José tillbaka i det svidande vackra Minas Gerais vid den stora Rio Grandefloden. Den lilla hålan Passos har blivit en ganska stor stad och fördubblar sitt invånarantal vart femte år. För 40 år hade stan knappt tusen invånare - idag är man 40 000.
Det går undan och Senhos José åker varje dag ut och tittar förundrat på den lilla oansenliga tomten som han köpte för 28 000 kronor för många år sedan. Den ökar i värde med 15 procent varje år och är nu värd en liten förmögenhet.
Livet går vidare och nu kan Senhor José på nytt berätta alla sina historier för Senhor Antonio varje kväll igen. Gracas As Deus.
fredag 17 juni 2011
84 mil i bil
Vägen mellan Västervik och Halmstad är inget Route 66. Man svänger av vid Hyttan, sen i Målilla, därefter strax före Åseda, och slutligen i Ljungby. Sen är det rakt fram. Vid Triabo står Smålands högsta och rakaste furor kvar - de har fått växa i 150 år tack vare en excentrisk skogsägare. Ett stolt och naturligt landmärke - högre än Ulveaus torn vid Slottsholmen. Och de behöver inget bygglov.
Strax före Simlångsdalen får jag fingret av en raggig storvuxen halländsk redneck i en liten grön Ford Fiesta som jag råkar glida ikapp i kraft av bättre före. Blir tvungen att stanna och ta en kaffe i plastmugg och ett wienerbröd för 20 spänn, bara för att lugna ner mig.
- Man behöver lite energi en ruggig dag som denna, säger den najsa damen i kassan.
I P1 avgår Maud Olofsson och Grekland har kraftsamlat mot krisen, och tillsatt en ny regering. Man har avsatt en hel minister. Nu har man bara 40 kvar.
Det ska tydligen rädda världen från en ny härdsmälta. "Hårda eftergifter" säger Papandreou.
Samtidigt har han tvingat statsanställda att gå med på höjd pensionsålder - från 53 år. Oerhörda protester på Athens gator - världen måste väl också ta sitt ansvar?
Tyska prudentliga skattebetalare som pröjsat ungefär 100 miljarder kronor direkt till grekerna för att de ska kunna betala ränta på sina lån, går i taket.
Och dollarn stiger med 30 öre på två dagar. Min kompis räkhandlaren i Göteborg som har 8 containrar skaldjur på väg från USA ser plötsligt priset per container stiga med 80 000 kronor, tillsammans en miljon, över en natt. Han fattar ingenting och ställer in sin sommarsemester bara för att rädda likviditeten.
Som avslutning på dagens dramatik ger Radioteatern i P1 "Ringaren i Notre Dame", om den vanskapte puckelryggen Quasimodo och den farligt vackra taskspelerskan Esmeralda som dansar på 1400-talets Parisgator med bjällror kring sina vackra anklar. En dyster men vacker historia om hur makten vill kontrollera och äga både skönheten och odjuret.
När detta har hänt har jag suttit i samma bil i 84 mil. Köper en inkokt lax och lite färskpotatis på ICA och far hem.
Strax före Simlångsdalen får jag fingret av en raggig storvuxen halländsk redneck i en liten grön Ford Fiesta som jag råkar glida ikapp i kraft av bättre före. Blir tvungen att stanna och ta en kaffe i plastmugg och ett wienerbröd för 20 spänn, bara för att lugna ner mig.
- Man behöver lite energi en ruggig dag som denna, säger den najsa damen i kassan.
I P1 avgår Maud Olofsson och Grekland har kraftsamlat mot krisen, och tillsatt en ny regering. Man har avsatt en hel minister. Nu har man bara 40 kvar.
Det ska tydligen rädda världen från en ny härdsmälta. "Hårda eftergifter" säger Papandreou.
Samtidigt har han tvingat statsanställda att gå med på höjd pensionsålder - från 53 år. Oerhörda protester på Athens gator - världen måste väl också ta sitt ansvar?
Tyska prudentliga skattebetalare som pröjsat ungefär 100 miljarder kronor direkt till grekerna för att de ska kunna betala ränta på sina lån, går i taket.
Och dollarn stiger med 30 öre på två dagar. Min kompis räkhandlaren i Göteborg som har 8 containrar skaldjur på väg från USA ser plötsligt priset per container stiga med 80 000 kronor, tillsammans en miljon, över en natt. Han fattar ingenting och ställer in sin sommarsemester bara för att rädda likviditeten.
Som avslutning på dagens dramatik ger Radioteatern i P1 "Ringaren i Notre Dame", om den vanskapte puckelryggen Quasimodo och den farligt vackra taskspelerskan Esmeralda som dansar på 1400-talets Parisgator med bjällror kring sina vackra anklar. En dyster men vacker historia om hur makten vill kontrollera och äga både skönheten och odjuret.
När detta har hänt har jag suttit i samma bil i 84 mil. Köper en inkokt lax och lite färskpotatis på ICA och far hem.
torsdag 16 juni 2011
I didn´t catch it
Någon bad mig spökskriva på ett tal i en kyrka till studenter. Jag fick aldrig till det. Ska du berätta något måste du få tag i din historia och där fanns ingen. Det går inte heller att krysta fram något som ska kännas äkta.
Sådana tal, sådana ord fastnar inte.
Under många år som journalist skrev jag tusentals mer eller mindre genomarbetade artiklar. Ofta om väldigt allvarliga saker.
Men den i särklass mest lästa av alla mina artiklar var en banalitet. Den kom till av en slump och handlade om Kalle. Kalle var en kanariefågel som hade dött under natten. Fast egentligen berättade jag om en liten pojke som sörjde sin fågel.
Han bäddade med bomull och hoppades att Kalle skulle vakna där i buren. Han gav honom extra mat och vatten. Sakta pågick sorgeprocessen från gråt och gnissel på morgonen till accepterande fram emot kvällen. Kalle var förstås hur död som helst och glad igen blev pojken först när Sportspegeln började vid halv åtta.
Det jag tror fängslade läsare var att de kände igen sig i pojkens förmåga att både sörja och uttrycka sina känslor. Det var äkta. Han väjde inte undan.
Så skulle jag skrivit ett tal på riktigt till studenterna där i kyrkan skulle jag ha berättat om Kalle och pojken som den dagen gjorde en hel livsresa. Från avsked, uppbrott, till något nytt.
I sagan möter du den goda fén vid vägens ände - i livet möter du bara dig själv och inser att något har hänt med dig sen sist.
Det svåra har inte gjort dig rikare, inte bättre, men när du väl nått fram över nästa kulle kan du i en överraskande sekund uppleva en känsla av att du har blivit - lite starkare.
Sådana tal, sådana ord fastnar inte.
Under många år som journalist skrev jag tusentals mer eller mindre genomarbetade artiklar. Ofta om väldigt allvarliga saker.
Men den i särklass mest lästa av alla mina artiklar var en banalitet. Den kom till av en slump och handlade om Kalle. Kalle var en kanariefågel som hade dött under natten. Fast egentligen berättade jag om en liten pojke som sörjde sin fågel.
Han bäddade med bomull och hoppades att Kalle skulle vakna där i buren. Han gav honom extra mat och vatten. Sakta pågick sorgeprocessen från gråt och gnissel på morgonen till accepterande fram emot kvällen. Kalle var förstås hur död som helst och glad igen blev pojken först när Sportspegeln började vid halv åtta.
Det jag tror fängslade läsare var att de kände igen sig i pojkens förmåga att både sörja och uttrycka sina känslor. Det var äkta. Han väjde inte undan.
Så skulle jag skrivit ett tal på riktigt till studenterna där i kyrkan skulle jag ha berättat om Kalle och pojken som den dagen gjorde en hel livsresa. Från avsked, uppbrott, till något nytt.
I sagan möter du den goda fén vid vägens ände - i livet möter du bara dig själv och inser att något har hänt med dig sen sist.
Det svåra har inte gjort dig rikare, inte bättre, men när du väl nått fram över nästa kulle kan du i en överraskande sekund uppleva en känsla av att du har blivit - lite starkare.
söndag 30 januari 2011
Regiondagarna 2011 - ett spännande "mini-Davos" på Gränsö slott
Regionförbundets stora event, Regiondagarna 2011, hölls i år på Gränsö slott. I två dagar samlades över 200 politiker, tjänstemän och företagare från hela Kalmar länsregionen, samt ett 50-tal tunga talare och representanter från allt från Svensk Turism till Swedbank.
Gränsö förvandlades till ett mini-Davos. Stora samlingar i Magasinet, fyra olika föreläsningssalar igång samtidigt. Mindre möten överallt. Luncher, middagar och mingelträffar.
Programmet var imponerande och min lilla enkät bland deltagarna pekade genomgående på att man var mer än nöjda och mycket inspirerade. Det handlade om allt från stadsplaneringens ökade betydelse, till ekonomi och hur man skapar attraktiva och effektiva destinationer.
Vi kommer att bilda en ny storregion (om tre år) tillsammans med Östergötland, halva Sörmland och Öland. Ett frågetecken är om Kronobergs län går till Skåne, där vill man haka på Öresundsregionen.
Fler företagsledare behövs till nästa års Regiondagar. Det har inte riktigt gått fram hur bra och viktiga de är för näringslivet. Så håll ögonen öppna.
För Gränsö var det viktigt att se hur bra det fungerade när vi nu satte alla våra lokaler i bruk samtidigt. Själv är jag stolt över hur medarbetarna klarade av det. Vi fick ytterligare ett bevis för hur vi kan klara stora och komplexa möten.
Gränsö förvandlades till ett mini-Davos. Stora samlingar i Magasinet, fyra olika föreläsningssalar igång samtidigt. Mindre möten överallt. Luncher, middagar och mingelträffar.
Programmet var imponerande och min lilla enkät bland deltagarna pekade genomgående på att man var mer än nöjda och mycket inspirerade. Det handlade om allt från stadsplaneringens ökade betydelse, till ekonomi och hur man skapar attraktiva och effektiva destinationer.
Vi kommer att bilda en ny storregion (om tre år) tillsammans med Östergötland, halva Sörmland och Öland. Ett frågetecken är om Kronobergs län går till Skåne, där vill man haka på Öresundsregionen.
Fler företagsledare behövs till nästa års Regiondagar. Det har inte riktigt gått fram hur bra och viktiga de är för näringslivet. Så håll ögonen öppna.
För Gränsö var det viktigt att se hur bra det fungerade när vi nu satte alla våra lokaler i bruk samtidigt. Själv är jag stolt över hur medarbetarna klarade av det. Vi fick ytterligare ett bevis för hur vi kan klara stora och komplexa möten.
fredag 28 januari 2011
Nya spat - snart klart
Arbetet med nya spat på Gränsö fortskrider. Jag har varit på stenhuggeriet på Öland och valt en vacker kalksten till golvet. Stenen sågas först, hyvlas och slipas grovt och får en härlig patina. Det är en speciell känsla att sitta ner och diskutera sig fram till rätt stensort med stenhuggarna, och att välja ut sin sten själv.
I torsdags gjöts grunden - det innebär att halva arbetet är gjort. Otroligt mycket slangar, kablar, bottenventiler, markventilation och annat som måste placeras och dras rätt innan det gjuts in i betong. Och i nästa vecka reser vi stommen. Sen börjar det roligaste, det som syns.
Vi har haft ett mycket bra första år på Gränsö. Det gör att vi nu kan lägga en spännande investeringsplan. Förbättra och förnya oss för varje år. Vi går helt enkelt in i en ny fas och målet är att skapa en av landets bästa anläggningar i sin slag.
I torsdags gjöts grunden - det innebär att halva arbetet är gjort. Otroligt mycket slangar, kablar, bottenventiler, markventilation och annat som måste placeras och dras rätt innan det gjuts in i betong. Och i nästa vecka reser vi stommen. Sen börjar det roligaste, det som syns.
Vi har haft ett mycket bra första år på Gränsö. Det gör att vi nu kan lägga en spännande investeringsplan. Förbättra och förnya oss för varje år. Vi går helt enkelt in i en ny fas och målet är att skapa en av landets bästa anläggningar i sin slag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)