Någon bad mig spökskriva på ett tal i en kyrka till studenter. Jag fick aldrig till det. Ska du berätta något måste du få tag i din historia och där fanns ingen. Det går inte heller att krysta fram något som ska kännas äkta.
Sådana tal, sådana ord fastnar inte.
Under många år som journalist skrev jag tusentals mer eller mindre genomarbetade artiklar. Ofta om väldigt allvarliga saker.
Men den i särklass mest lästa av alla mina artiklar var en banalitet. Den kom till av en slump och handlade om Kalle. Kalle var en kanariefågel som hade dött under natten. Fast egentligen berättade jag om en liten pojke som sörjde sin fågel.
Han bäddade med bomull och hoppades att Kalle skulle vakna där i buren. Han gav honom extra mat och vatten. Sakta pågick sorgeprocessen från gråt och gnissel på morgonen till accepterande fram emot kvällen. Kalle var förstås hur död som helst och glad igen blev pojken först när Sportspegeln började vid halv åtta.
Det jag tror fängslade läsare var att de kände igen sig i pojkens förmåga att både sörja och uttrycka sina känslor. Det var äkta. Han väjde inte undan.
Så skulle jag skrivit ett tal på riktigt till studenterna där i kyrkan skulle jag ha berättat om Kalle och pojken som den dagen gjorde en hel livsresa. Från avsked, uppbrott, till något nytt.
I sagan möter du den goda fén vid vägens ände - i livet möter du bara dig själv och inser att något har hänt med dig sen sist.
Det svåra har inte gjort dig rikare, inte bättre, men när du väl nått fram över nästa kulle kan du i en överraskande sekund uppleva en känsla av att du har blivit - lite starkare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar