Efter två år har äntligen de båda grannarna Senhor José och Senhor Antonio i sockerrörsstaden Passos i delstaten Minas Gerais i det inre av Brasilien börjat prata med varandra igen.
De blev osams över ett parti Domino en sen kväll och sen dess har inget varit sig likt - förrän nu.
Ändå var denna brasilianska grannfejd något helt annat än när två svenska grannar bråkar.
Varenda kväll tog de sina stolar och gick ut och satte sig bredvid varandra på trottoaren där i backen i kvarteret för att se kvällslivet passera förbi som alla gör i Brasilien. De satt där, skrattade och log och pratade med alla förbipasserande, helst de galanta kvinnorna - men inte med varandra.
När Senhor Antonios son sen körde in i ett träd i kärlekssorg skjutsade Senhor Jose sin granne till sjukhuset. Då trodde alla att det var över - men icke.
Och när Senhor José besökte barnen borta i Sao Paulo tömde Senhor Antonio hans brevlåda varje dag och bar in hans post. Men pratade med varandra gjorde de inte.
Men nu har de slutit fred och i hela kvarteret tackar man stadens skyddshelgon. Äntligen är allt sig likt igen. Kvällarnas svalka har blivit mildare och godare.
Det ska sägas att Senhor José är en fruktad Dominospelare.
Inte ens hans barn vill spela i samma lag som han.
Trots att Senhor José inte kan räkna eller skriva är han snabbare än någon annan att räkna ut vilka pjäser som finns kvar och vem som har dem på hand och han tolererar inga misstag.
Dessutom äger han Brasiliens mest ostjälbara bil, en gammal Ford Taunus som bara startar om du vet exakt hur långt du först ska veva ned sidorutan, sedan vrida ratten i ett visst läge och till slut trycka på en vit liten dold knapp.
En sådan man vill man inte ha som ovän.
Han började arbeta på sockerrörsfälten som fyraåring, kom upp sig och blev servitör som pojkspoling på stadens enda hotell. Flyttade till Sao Paulo och byggde upp en golvfirma och försörjde sin familj. Fortfarande utan att kunna skriva eller räkna.
Idag är Senhor José tillbaka i det svidande vackra Minas Gerais vid den stora Rio Grandefloden. Den lilla hålan Passos har blivit en ganska stor stad och fördubblar sitt invånarantal vart femte år. För 40 år hade stan knappt tusen invånare - idag är man 40 000.
Det går undan och Senhos José åker varje dag ut och tittar förundrat på den lilla oansenliga tomten som han köpte för 28 000 kronor för många år sedan. Den ökar i värde med 15 procent varje år och är nu värd en liten förmögenhet.
Livet går vidare och nu kan Senhor José på nytt berätta alla sina historier för Senhor Antonio varje kväll igen. Gracas As Deus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar