Flockmentalitet och grupptryck

Just nu diskuteras grupptryck ganska hårt. Journalisten Torbjörn Nilsson har skrivit en riktigt nasty bok om politikermentalitet och grupp(för)tryck som kom ut i veckan. Följer du inte partilinjen (piskan) går det dig illa.

Samtidigt läser jag om Jon Savage, Englands ledande rockkritiker, vars styrka är att sätta musiken i ett sammanhang, beskriva samspelet mellan musik och samhälle. Hans bok om punken gav honom helgongloria.

Jon Savage hatar grupptryck och flockmentalitet och har bosatt sig i Wales för att slippa umgås med folk och vara en del i etablissemanget. Säkert ingen kul kille. Men läst av alla.
Akademins förre sekreterare Horace Engdahl verkar inte heller gilla flocken - han roar sig mest för att dölja att han inte tycker något är kul längre. Helst vill han sitta ensam under en himmel med en anteckningsbok.

När jag gick på högskola på 70-talet var det den som kunde flest förkortningar, KPML, KFML, Frelimo och helst ännu mera exotiska sådana, som hade högst status i gruppen. Jodå, det fanns många nördar i vänsterrörelsen.
Ett party innebar att sitta i lump och lotusställning runt en bykgryta med bönor och dricka rödvin. Rektorn skulle ställas inför fraktionsdomstol och läroplanen brännas på bål. Kurser i röd journalistik stod högst på agendan. Att gilla disco var inte farligt men direkt misskrediterande, Nynningen och Gloria Gaynor var oförenliga storheter, och trycket var stenhårt. Du var antingen med eller nada, ingenting.

Att stå utanför flocken kostar. Å andra sidan kostar det att hosta i takt också. Själv reagerar jag med ryggmärgen mot all konsensus. Att tycka lika är motbjudande.

I mindre samhällen är trycket på anpassning hårt. I Västervik finns ett 60-tal fullmäktigeledamöter. Många är knapptryckare och jasägare - de tycker som ledningen vill. Du ska inte sticka ut eller gå din egen väg - det skapar oro i gruppen. Å andra sidan skulle det inte fungera om inte gruppen höll ihop - då skulle du ha folksamlingar, men inte partier, som min gamle chefredaktör sa.

Att stå utanför flocken innebär att mötas av misstro - om du inte skaffat dig en position. Varken Carl Bildt eller Bert Carlsson är några flockdjur - inga jämförelser i övrigt. Istället möts de med skräckblandad förtjusning. De vågar sticka ut därför att de kan. Den ene i kraft av intelligens, den andra för att han inte skäms för att vara kreativ och inopportun.

Hårdast drabbad är den som går sin egen väg i små samhällen - som Västervik.
De tillhör de oseddas parti och får inga röster alls. Då gäller det att ha en stark självbild.
Å andra sidan - den som går själv ser ofta saker som ingen annan gör.