Efter sisådär 4 dagar i första klass i Virserums skola i början på 60-talet, knackade det på dörren till klassrummet. Fröken öppnade. Utanför stod en pojk i illrött hår.
- Min fröken säger att jag ska vara här, sa han med tjock röst.
Han hette Hasse och var ett år äldre än jag. Hans fröken tyckte inte han dög i tvåan så hon skickade ut honom i korridoren. "Du kan inget, du får sitta kvar och börja om i ettan".
Hårda bud. Han fick hitta sin kvarsittarklass själv. Och här blev han utskrattad och snabbt klassens nya hackkyckling.
Själv fick jag något att tänka på. Vi blev bänkamrater - och kompisar. Vi var ett udda par. Han ett mobbingoffer - jag nån som ingen begrep sig på, men som alltid fick vara ifred.
Hasse hade inget ordningssinne. Allt låg huller om buller i hans bänk. Och detta i en liten, småskuren värld där ordning värderades högre än de tio gudsbuden.
Som nummer ett i Virserums lokala statusskala stod fabrikör Holm som hade Cadillac, cheviotkostym och vita skor.
Som nummer två kom distriktsläkaren som bestämde över liv, död och hade älskarinnor.
Som nummer tre kom Ordningshuset - folkpartiets hemborg och biolokal.
Sen kom fabriksvisslan som talade om när folket skulle börja och sluta jobba.
1961 hade Virserum 51 möbelfabriker. Själv var jag kär i fabrikör Ekelunds dotter Monica.
Min kompis Hasse i illrött hår fanns inte på någon skala alls. Han var bara en hackkyckling.
Men jag gillade Hasse. Han var en bokslukare. Han läste allt. Han stod ut med allas spott och spe, gick hem och läste och hade massor av böcker.
Och han gillade att spela spel. Inte monopol och annat larv. Utan schack och Bondespelet. Till slut släppte han garden och accepterade mig - vi blev riktiga kompisar. Vilket innebar att vi låg i varsitt hörn i hans rum och läste hela dagarna. Vi sa inte ett ljud till varandra. Utom när vi skulle spela spel.
Hasse hade det tufft. Hans mamma var en halvgalen barnmorska. Hans pappa hade stuckit till Norge. Hans storebror skulle bli polis. Och själv var han ett avancerat mobbingoffer. Men ingen nioåring i världen hade läst lika många böcker som Hasse. Ingen hade så många tankar och ingen var så medkännande - ett ord som nioåringar inte ska eller bör förknippas med. Men i det avseendet var han min idol.
Hasse hamnade i någon slags familjehem, mamman på hispan. Någon gång som vuxen hörde jag att han hade blivit politiker. I min egen värld såg jag Hasse ta revansch. Men jag är inte säker.
Kanske hade kamraternas intensiva mobbing, vuxenvärldens svek, lärarnas inskränkthet, det lilla samhällets dubbelmoral, tagit ut sin rätt och knäckt honom - men kanske, kanske, hade böckernas värld, fantasins kraft, den rena flodens symfoniska ström lyckats föra med honom ut i havet och befria honom. Jag hoppas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar