Nånstans är det fel, riktigt fel med vår självbild i Västervik. Vi ser inte. Vi går med skygglappar och ber om färdtjänst och ledsagning genom tillvaron. Och det gör mig förbannad.
Vi lever i den till ytan största och rikaste kommunen söder om Dalälven - borträknat Gotland. Med rik menar jag här på naturtillgångar och - kalla det gärna - kulturekonomiska värden. Men vi ser det inte. Träden skymmer skogen för de flesta av oss. Istället gör vi vår rikedom till vårt problem, inte till vår möjlighet.
• Vi har den enda småländska skärgården, ett helt och särpräglat fantastiskt landskap utåt.
• Vi har ett rikt och flödande kulturlandskap inåt, med skogar, ängar, tätorter och byar. Här finns skatter som Vråka, Lunds By och Fårhult. Här finns anrika historiska bruksmiljöer som Överum, Gunnebo och Ankarsrum. Här finns orter med anor från mycket gamla tider som Odensvi och Hallingeberg. Här finns skärgårdssamhällen, som Loftahammar, Flatvarp och Händelöp.
• Här finns en fantastisk gammal herrgårdskultur med exempel som Helgerum, Blekhem, Gränsö, Odensviholm, Casimirsborg, Stensnäs och minst 40 vackra kulturskatter till.
• Här finns Uknadalen med sin öppna skönhet.
Mitt i allt detta ligger Västervik, ett svenskt Key West, en idyll och skärgårdsstad som understöds av 12-13 mycket framgångsrika mellanstora företag och många entreprenörer, en växande handelsplats och ett sjukhus värt att slå vakt om.
Kort sagt - vi har förutsättningarna, allt som gör ett liv värt att leva. Och mer därtill.
Men vi får inte ihop det. Vi ser inte helheten.
Istället får vi nedbrytande diskussioner om skolor som ska läggas ned, om besparingar i kultursektor och ett centrumprojekt inne på tredje året som kostat 5-6 miljoner utan att ett s--t har hänt.
Vi har problem med utbildning, kompetensförsörjning, ekonomin, infrastrukturen, tillväxten och diverse annat. Mycket p g a en "kommunikationskultur" som är både håglös och saknar inspiration. Det finns inget "flow".
Det här drabbar vitaliteten, motivationen och handlingslusten hos oss alla.
Nånstans måste vi börja öppna ögonen och se på oss själva på ett nytt sätt. Vi måste se våra värden på riktigt. Och blåsa nytt liv i dem.
I ett avseende håller jag med centerpartisten som säger att vi inte kan jämföra oss med andra kommuner. Rätt. Vi är större och har mer av mycket, vilket måste få kosta om vi anser att det är värdefullt för oss. Här finns värden att både bevara och utveckla.
Jag är därför mycket kluven till t ex skoldebatten. Den har börjat i fel ände, i det lilla och inte i det större. Den handlar mest om pengar, lite om pedagogisk kvalitet och inte alls om effekterna på helheten. Det går att förstå att en lärare på landet inte klarar att undervisa i 16 olika ämnen. Men ingen slår näven i bordet och säger att allt som ska göras eller läggas ner ska vägas av mot hela Västerviks bästa.
Hotar en skolnedläggning i Odensvi större värden i vår kommun? Om så, då ska vi inte lägga ner utan möjligen bygga ut.
Men det finns inte pengar?
Jo, det finns det. Om vi hushåller och prioriterar rätt. En internationell rapport (Kinsey) som gjorts visar att produktiviteten i offentlig sektor kan ökas med 25 procent. Vi är helt enkelt inte tillräckligt effektiva i våra kommuner och offentliga system. Och då menar jag inte att lärare och brandchefer är okunniga utan att den övergripande verksamhetsstyrningen inte är tillräckligt utvecklad. Blir den det behövs varken skattehöjningar eller nedläggningar av skolor. För med sådan styrning följer att både motivationen och prestationerna ökar.
Visst, lägg gärna ner en skola för att undervisningen ska bli bättre - men då blir vi samtidigt skyldiga att tillsammans förklara hur Odensvi, Blackstad eller Blankaholm, trots nedläggning, ska bli en bättre plats att leva på för de som bor där, och för oss alla. Klarar vi inte det så utarmar vi istället för att utveckla.
För vad händer med Västervik (kommunen) om vi bara hugger ner träd utan att återplantera?
Varför låter vi t ex tanken på ett levande centrum gå i stå och återförvisas till oändliga diskussioner bara för att någon ledande politiker inte orkat läsa på, för att några banker och försäkringsbolag samt ett kommunalt Bostadsbolag sätter käppar i hjulet? De stora och viktiga idéerna får ständigt vika ner sig för kortsiktiga särintressen.
Och varför samarbetar vi inte med vår naturliga grannkommun Vimmerby - vi är båda lika utsatta för tidens strömningar och har så mycket gemensamt?
Vi jobbar i mikroperspektiv - lappar på enskildheter. Men vi ser inte möjligheterna i helheten.
Ett nytt perspektiv börjar med att vi ser på oss själva ovanifrån och startar diskussionen där.
Vilka är vi? Vilka vill vi vara? Vad är värdefullt för oss som bor i kommunen?
Den stora visionen om Västervik. Den som ger hopp och motivation.
Har vi inte den så blir det bara snömos av resten.
För stora visioner krävs ledarskap. Att det finns någon eller några som vågar och vill ta på sig hatten. Som kan bära berättelsen om vår framtid - hur vi förvaltar och utvecklar allt det som skapats och byggts under generationer.
Och vågar göra något av den berättelsen, rycka oss med, framåt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar