Sen växte järnvägen till sig, vägarna kom, och då hängde ostkusten inte med. Stambanor och de stora Europavägarna drogs långt inne i landet och skar effektivt av ostkusten från framtida tillväxt och utveckling.
Idag är Kalmar län ett Norrlandslän i söder. Vi har 230 000 invånare - i hela länet. Mindre än Malmö stad. Och vi tappar hela tiden.
Det är ett riktigt skräckscenario att läsa ekonomifakta om länet. Vi har fler arbetslösa, färre högskoleutbildade, lägre inkomster och äldre befolkning än andra län.
Sverige beräknas växa med 1,8 miljoner invånare de närmaste 38 åren, fram till 2050. Stockholm får en miljon nya invånare, Göteborg och Malmöregionen 400 000 var.
Samtidigt beräknas Kalmar län som enda län söder om Mälaren att tappa från 233 000 till under 200 000 invånare enligt SCB:s befolkningsprognos.
Vi har högskolorna långt ifrån oss och i norra länet är varje kommun en avskärmad arbetsmarknadsregion. Alla skäl i världen att samarbeta, kan man tycka.
Varför då inte Vimmerby och Västervik gör det är en gåta. Ta min egen bransch, besöksnäringen, som exempel.
Västerviks turism omsätter 538 miljoner kronor, sysselsätter 500 personer på heltid och har mer än fördubblats på tio år. Lägg till Vimmerby med sitt ALV och norra länsspetsen har en näring som omsätter över en miljard, sysselsätter en bra bit över 1000 personer och är den största tillväxtbranschen av alla, tillsammans med handel.
Men Vimmerby har inte ens en fungerande turistbyrå och i Västervik avsätter man mindre än 0,3 procent (1,5 mkr) av branschens hela omsättning till marknadsföring av resmålet. ALV ensamt satsar mer i annonspengar än Västervik gör på hela sin turistorganisation.
Trots att turistnäringen är den enda bransch som har rejäl tillväxt tror inte politikerna på vad de har för ögonen, och kanske förstår de inte. Inte heller tycks man tro på sin egen turistbyråverksamhet. Insikterna saknas och - vilket Gud förbjude - kanske kompetensen också:
Hur ska då en riktig destinationsutveckling kunna exekveras?
Malmö - en jämförelse
Det kan ifråga om tillväxt vara intressant med en jämförelse - mellan Malmö och Västervik. Malmö växte under åren 1920 till 1970 kraftigt. Från 113 000 invånare till 250 000. Det var under de åren industrin hade sin stora tillväxt och Malmö var en framåt arbetarstad.
Men sen kom krisen. Industrin rationaliserade, Malmö började sjunka som en gråsten och tappade fram till 1984 mer än 30 000 invånare. Malmös centrala del, innerstaden höll på att avfolkas helt och hade när botten nåddes bara 12 000 bosatta. "Gråsossementaliten" höll på att kväva hela staden och när det var som värst hade Malmö ett ekonomiskt underskott på över en miljard kronor - Västerviks ekonomiska haveri förbleknar. "Arbetarna" som hade fått medelklassens vanor, ekonomi och värderingar vägrade flytta in i nybyggda Rosengård (som räddades av invandrare som förvisades hit), istället flydde man till radhus och villor i närbelägna och välmående villakommuner.
Men vändningen skulle komma. Idag tillskrivs den två kraftfulla och drivande personer, Ilma Reepalu och Percy Nilsson, en sosse och en moderat (inga jämförelser med Hjalmarsson/Kronståhl).
De bestämde sig för att göra något åt krisen tillsammans.
De fick god hjälp av sina goda kontakter inte minst i regeringen (läs HSB, Han Som Bestämde).
Det som hände var att skatteutjämningen riggades för att passa Malmö som fick en miljard över en natt och kunde vända minus till plus i störtblödande driftbudgetar.
Därnäst lyckades man få ett eget universitet (efter att ha skrivit brev till HSB-Göran). Reepalu hade dessutom varit i New York, fått en aha-upplevelse vid pulserande Washington Square och insåg att universitetet skulle ligga inne i stan och inte på en åker utanför. Idag har Malmö Sveriges största Campus med 28 000 studenter och ett svåröverträffat nyurbant cityliv.
Malmö fick sen Öresundsförbindelsen och som krona på verket Bomässan 2001 (som gick i konkurs men icke desto mindre lämnade den nya gräddhyllan Västra Hamnen efter sig).
Nu bygger man ett nytt konserthus för 300 miljoner, mitt i stan givetvis. Hyllieprojektet med ny arena och supershoppingcentret Emporium är redan på plats och man satsar procentuellt mer pengar på destinationsutveckling än någon annan stad. Sommartid bjuder man sin nya unga befolkning på gratiskonserter varenda kväll och trots alla rubriker om våld och elände anses Malmö med sin stora andel utrikesfödda vara landets mest spännande och dynamiska stad - The Big Falafel.
Inte så dåligt marscherat på 20 år - från utslagen till Europas snabbast växande stad. Tack vare en ohelig allians mellan två drivstarka personer. Att sen både den ene och den andre fått mycket skit för allt från hur de hanterar rasism till egen skattemoral kan Malmöborna eventuellt ha överseende med - i det stora perspektivet.
I Västervik och i Kalmar län har vi hittills inte sett något riktigt rejält av den varan som fick Malmö på fötter. Men det kanske kommer - frågan är bara mot vilken horisont vi ska kisa?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar