På annandagen läser jag Anders Sundelins bok om storspionen och översten Stig Wennerström som sålde ut hela det svenska flygförsvaret mitt framför näsan på hela militäretablissemanget.
Boken pekar på en svensk folkhemsparadox. Å ena sidan bevakar vi misstänksamt varandra, grannen ska minsann inte få mer än jag. Å andra sidan är vi hur godtrogna och flata som helst, särskilt mot överhet och gärna i uniform.
Det är 40 år sen Wennerström greps på Riksbron i Stockholm. Då hade han kunnat operera mer eller mindre ostört i 23 år och än idag är hela historien inte klarlagd.
Läser man boken så framstår den dåtida svenska underrättelsetjänsten och försvaret som naivt och klumpigt. Topphemliga handlingar lämnades ut hej vilt till den fåfänge översten. Ingen tog honom på allvar. Ingen kunde tro att en kollega som bar upp uniformen så elegant kunde vara förrädare - trots att ingen tycks ha gillat honom.
År ut och år in träffade Wennerström ryska delegater och GRU-män öppet utan att klockor ringde. Och när någon ändå gjorde det försvann rapporten ner i byrålådor, information gick inte vidare. Ungefär som med en kommunal strategiplan som ingen läser ändå.
Den enda som var tvärsäker på Wennerströms skuld var en butter och patologiskt misstänksam kommissarie som envist höll fast vid spaningarna i 3,5 år innan gripandet. Då hade han, mest av en slump, fått tag i en akt om Wennerström som samlat damm i lådorna och läst mellan raderna vad översten höll på med.
Men den som till slut lyckades få fast Wennerström var en vaken städerska. Trots att det fanns hur många signaler som helst från 1943 och framåt.
Själv framstår Wennerström i boken som en färglös medelmåtta - ensam och utan riktiga vänner. En lätt uppblåst pedant som ville göra karriär men alltid blev förbigången. Han gjorde inget intryck på chefer och något ledarämne var han inte. Samtidigt var han mild och fördragsam och tycktes inte bry sig när han borde ha blivit besviken över uteblivna befordringar (istället fick han hem och plågade hunden i smyg).
Hans bäste vän blev istället en intelligent och socialt begåvad "general" i ryska GRU som snabbt förstod vilka strängar han skulle spela på och blåste under Wennerströms inbillade ego. Här kunde han äntligen få glänsa, i rollen som duktig spion som ständigt gav lite mer än han fick betalt för.
Tanken slår förstås - om det var så svårt att få fast Wennerström, hur många rikligare begåvade spioner har man inte missat då..?
En annan fundering är hur Wennerströms personlighetstyp slår igenom i andra sammanhang och med vilka konsekvenser? Som rektor? Tjänsteman? Bankdirektör? Hade han spekulerat bort pengar? Plågat livet ur svaga elever? Slarvat bort skattemiljoner? Eller hade han bara försvunnit i kollektiv höstdimma utan att lämna några spår efter sig alls?
Det intressanta med boken är ändå inte Wennerström som person utan beskrivningar av svensk samtid, den som formade honom. T ex pekar boken på de starka militarististiska strömningarna under 1900-talets första decennier i Sverige - allt tyskt hyllades och kejsaren Vilhelm II sågs som oövervinnerlig.
Svenska folket däremot hade blivit håglöst och tappat all sin fosterlandskänsla under liberalers och socialisters framryckning, tyckte militärer, Sven Hedin och inte minst kungen Gustav V och hans tyskfödda drottning Victoria. Landet gjorde därför bättre att gå i entent med Tyskland för att rädda sig självt.
Det var dödsryckningarna efter ett gammalt samhälle och gamla ideal. Eller?
Nu 100 år senare pekar fler och fler debattörer på att det kanske inte är så. Tron på vetenskap, modernitet, framåtskridande och öppenhet hotas ständigt, nu inte av inskränkta militärer och adel, men av grumlig nynationalism och fundamentalism av många olika slag.
På Gränsö är det stora orosmolnet mest om det är blixthalka på bron till fastlandet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar