Västerviks kommun ska i år spara 80 miljoner kronor på sina verksamheter, framförallt på skola och omsorg. Det har väckt ramaskri. Besparingskravet hänger ihop med att staten sent under hösten i sin sista av fyra skatteprognoser för året plötsligt och abrupt redovisade 45 miljoner kronor mindre i utfall av skatteintäkter och bidrag till Västervik.
Det i sin tur hänger ihop med snabbt minskad tillväxt i Sverige efter sommaren p g a krisen i EU. I grunden betyder det alltså att företagen i Sverige går sämre vilket i slutändan leder till mindre intäkter för stat och kommuner. Det är ovanligt att vi medborgare förstår de här sambanden, hur viktiga företagen är för vår välfärd och hur direkt det slår mot samhällsekonomin när det går dåligt för dem.
Ett annat mera känt hot mot vår gemensamma ekonomi och välfärd är att befolkningen blir äldre, färre ska försörja fler, och att alltför många unga går utan arbete, vilket blir en kostnad istället för en intäktskälla för samhället som helhet.
I Västervik slår anställda i skola och socialtjänst – och många oroade kommunbor – bakut vilket är förståeligt, men ofta utan att förstå orsakssammanhang och samband. Det leder till smussel, diffusa besked och destruktiv pajkastning istället för konstruktiva diskussioner. Några föreslår skattehöjning (det skulle behövas ca 1,50 mer i kommunal skatt) för att täcka bortfallet. Skattehöjning ger dessutom effekt med ett års fördröjning. I det akuta läget finns inga alternativ till att skära i verksamheter om vi inte vill låna till driften.
I de flesta kommuner är läget detsamma.
Det är inte ovanligt att man föreslår sänkta politikerlöner eller mindre näringslivssatsningar för att täcka besparingar. Det skulle givetvis inte ge några effekter. Skolan och social omsorg kostar mer än 1,4 miljarder kronor av kommunens totala budget på 1,7 miljarder. Det man kan anklaga den politiska ledningen för är att inte ha byggt upp buffertar under goda år. Det sker aldrig, oavsett politisk färg på styrningen. När det går bra väljer man hellre att satsa allt och skaffa sig politiska poänger.
Ett annat nationellt missförstånd har lett till att Sverigedemokraterna sitter i riksdagen. De har gjort invandringen till sin viktigaste fråga. Om vi reglerade den skulle Sverige gå och må bättre.
Men de tar inte våra jobb och tittar man på vad invandringen kostar förstår man vilken villfarelse detta är. Det är en av de minsta utgiftsposterna för staten. Det internationella biståndet kostar mer än dubbelt så mycket som invandrare och flyktingar tillsammans för att ta ett exempel.
Däremot finns det andra intressanta saker att diskutera om man tittar på vad våra skatter går till.
T ex betalar ett ensamstående sjukvårdsbiträde med 22 000 kronor i månadslön 430 kronor i ränta på statsskulden varje månad, men bara 420 kronor till våra barns utbildning. Statsskulden kostar alltså mer än skolan.
Det kan man ha synpunkter på. Utan statsskuld skulle vi kunna dubbla anslaget till utbildning.
Försvaret kostar också mer än skolan. Om det är rätt kan man fråga sig.
I särklass störst är dock kostnaden för sjukpenning och sjukersättningar – ungefär 3 gånger så mycket som kostnaden för barnens utbildningar. Sjukvårdsbiträdet med 22 000 i månadslön betalar lika mycket i skatt - ca 1200 kr i månaden - för att finansiera sjukförsäkringar och förtidspensioner som den nödvändiga maten kostar för henne eller honom.
Skulle vi tydligare se vad våra skattepengar används till skulle förmodligen den sociala oron öka – men vi skulle diskutera utifrån samma bild av ekonomin.
Och det är inte säkert att Sverigedemokraterna suttit i riksdagen då.
tisdag 24 januari 2012
lördag 7 januari 2012
Det kommer att kosta
Vid årsskiftet gjorde The Economist sin årliga sammanställning över ekonomin i världens länder. Den är intressant.
Den visar att Sverige fortfarande är ett av världens rikaste länder räknat i BNP per person. (Norrmännen är rikast tack vare oljan.) Sverige är också en förvånansvärt stor ekonomi trots att vi är ett litet land.
Värt att notera är:
Nordens länder är tillsammans en lika stor ekonomi som hela Ryssland.
Norra Europa - Tyskland, England, Skottland, Holland, Belgien, Polen och de nordiska länderna är en större ekonomi än Kina.
Och hela EU-Europa är fortfarande världens största ekonomi, större än USA.
Ändå har Europa gått i baklås. Länderna är olika språkligt, kulturellt, bråkar inbördes och bevakar stenhårt sina intressen. Vi håller på att förlora vår konkurrenskraft.
Det är intressant att läsa analyserna ifrån en annan världsdel, Asien.
Man skiljer dels på det fungerande, effektiva norra Europa och det "latare" och ineffektivare södra, som sätter käppar i hjulen.
Europa anses på väg att förlora sin gamla roll tack vare att vi inte kan anpassa oss till globaliseringen, vi är för stela, saknar det rätta drivet och det stora ledarskapet. Ett visst mått av skadeglädje kan skönjas (inte minst i amerikansk press), parat med oro. Europa är en lika viktig marknad som USA och påverkar hela världsekonomin.
Glansen av Europa som föredöme - demokrati, parlamentarism och utbyggda välfärdssystem i kombination med kapitalism - håller på att flagna.
I övriga världen pekas på dålig dynamik, bristande flexibilitet, stel arbetsmarknad, rigida fackföreningar som vill hålla fast vid det gamla, överspenderande stater, ett välfärdssystem som kostar för mycket, för svag entreprenörskultur, dålig motivation för arbete, för lite forskning och utveckling.
Vi har blivit för mätta och för feta helt enkelt. Och nu står vi där.
Europa har drabbats av globaliseringens konsekvenser och inte förstått hur världen snabbt förändras och tyngdpunkter förskjuts till nya regioner och länder i utveckling som Kina, Brasilien, Indien och Ryssland.
Visserligen är ingenjörskulturen (i norra Europa) fortfarande formidabel. Men den är gammaldags och stelbent - här skapas inga nya branscher och vi är inte med i matchen när det gäller att omsätta ny teknologi till globala varumärken och företag.
I USA har krigen kostat staten ohyggligt med pengar och landet är skuldsatt över öronen. Landet är egentligen två ekonomier - en fattig och en rik. Folk bor i husvagnsparker och getton i ena änden - i den andra finns medelklassens villor och de rikas lägenheter på Manhattan.
Det är en tuff och hård tillvaro. Men tillväxt och dynamik finns. Man är inte sena att peka på att i USA finns sju av världens tio bästa universitet. Satsningen på forskning och utveckling är lika stor som på militären. Man har förstått att företagande förutsätter destruktion av det gamla som inte fungerar. Det är i USA du skapar Facebook, Google, Amazon, Apple och Microsoft. Det är inte svårt att hitta finansiering till bra idéer och företag.
Så vad är lösningen för Europa?
Utanför Europa är svaret entydigt - större europeisk politisk och ekonomisk överstatlighet. All makt åt Bryssel. En starkare och självständig europeisk centralbank överordnad de nationella.
Euron kan bara räddas om länderna ger upp sin självständighet. Sverige får vara berett att ge upp snuset, lösa ut greker som inte vill jobba och spanjorer som vidlyftigt förbyggt sig. Frankrike för sluta med att ösa EU-miljarder över sina bönder, engelsmän får ge upp sin frizon för finansbolagen, och Tyskland, Europas starkaste ekonomi får dela med sig i ännu högre grad till länder som Portugal och Italien.
Stela arbetsregler måste bort och göras flexiblare. Idag håller Europa på att förlora en hel ung generation som går arbetslösa därför att fack och turordningsregler hindrar företag att säga upp gamla medarbetare. Danskarnas modell med omställningsgarantier hyllas t ex.
Globaliseringens krassa budskap är att vi kan leva som vi gör på våra välfärdssystem i något decennium till, men sen är det kört för Europa om vi inte snabbt skapar ett hungrigare, tuffare, mera tävlingsinriktat tillväxtklimat, parat med satsning på forskning, utbildning och en företags- och entreprenörskultur.
Mindre trygghet på jobbet och större krav på att du själv skapar din välfärd är priset vi i så fall får betala. Politikens uppgift blir att hantera alla särintressen och att renovera välfärdssystemen så att inte enskilda drabbas i detta hårdare livsklimat.
Å andra sidan är Europa ett betydligt komplexare, mera diversifierat och intressantare samhällsbygge än de flesta andra i historien - kulturellt, intellektuellt, politiskt och ekonomiskt. I detta finns en kraft som underskattas.
För Sveriges del kan vi fundera på vad som hänt om vi skapat den där nordiska unionen för ett 30-tal år sen. Norsk olja, finsk sisu, dansk företagskultur och svensk ingenjörskonst. Mumma.
Den visar att Sverige fortfarande är ett av världens rikaste länder räknat i BNP per person. (Norrmännen är rikast tack vare oljan.) Sverige är också en förvånansvärt stor ekonomi trots att vi är ett litet land.
Värt att notera är:
Nordens länder är tillsammans en lika stor ekonomi som hela Ryssland.
Norra Europa - Tyskland, England, Skottland, Holland, Belgien, Polen och de nordiska länderna är en större ekonomi än Kina.
Och hela EU-Europa är fortfarande världens största ekonomi, större än USA.
Ändå har Europa gått i baklås. Länderna är olika språkligt, kulturellt, bråkar inbördes och bevakar stenhårt sina intressen. Vi håller på att förlora vår konkurrenskraft.
Det är intressant att läsa analyserna ifrån en annan världsdel, Asien.
Man skiljer dels på det fungerande, effektiva norra Europa och det "latare" och ineffektivare södra, som sätter käppar i hjulen.
Europa anses på väg att förlora sin gamla roll tack vare att vi inte kan anpassa oss till globaliseringen, vi är för stela, saknar det rätta drivet och det stora ledarskapet. Ett visst mått av skadeglädje kan skönjas (inte minst i amerikansk press), parat med oro. Europa är en lika viktig marknad som USA och påverkar hela världsekonomin.
Glansen av Europa som föredöme - demokrati, parlamentarism och utbyggda välfärdssystem i kombination med kapitalism - håller på att flagna.
I övriga världen pekas på dålig dynamik, bristande flexibilitet, stel arbetsmarknad, rigida fackföreningar som vill hålla fast vid det gamla, överspenderande stater, ett välfärdssystem som kostar för mycket, för svag entreprenörskultur, dålig motivation för arbete, för lite forskning och utveckling.
Vi har blivit för mätta och för feta helt enkelt. Och nu står vi där.
Europa har drabbats av globaliseringens konsekvenser och inte förstått hur världen snabbt förändras och tyngdpunkter förskjuts till nya regioner och länder i utveckling som Kina, Brasilien, Indien och Ryssland.
Visserligen är ingenjörskulturen (i norra Europa) fortfarande formidabel. Men den är gammaldags och stelbent - här skapas inga nya branscher och vi är inte med i matchen när det gäller att omsätta ny teknologi till globala varumärken och företag.
I USA har krigen kostat staten ohyggligt med pengar och landet är skuldsatt över öronen. Landet är egentligen två ekonomier - en fattig och en rik. Folk bor i husvagnsparker och getton i ena änden - i den andra finns medelklassens villor och de rikas lägenheter på Manhattan.
Det är en tuff och hård tillvaro. Men tillväxt och dynamik finns. Man är inte sena att peka på att i USA finns sju av världens tio bästa universitet. Satsningen på forskning och utveckling är lika stor som på militären. Man har förstått att företagande förutsätter destruktion av det gamla som inte fungerar. Det är i USA du skapar Facebook, Google, Amazon, Apple och Microsoft. Det är inte svårt att hitta finansiering till bra idéer och företag.
Så vad är lösningen för Europa?
Utanför Europa är svaret entydigt - större europeisk politisk och ekonomisk överstatlighet. All makt åt Bryssel. En starkare och självständig europeisk centralbank överordnad de nationella.
Euron kan bara räddas om länderna ger upp sin självständighet. Sverige får vara berett att ge upp snuset, lösa ut greker som inte vill jobba och spanjorer som vidlyftigt förbyggt sig. Frankrike för sluta med att ösa EU-miljarder över sina bönder, engelsmän får ge upp sin frizon för finansbolagen, och Tyskland, Europas starkaste ekonomi får dela med sig i ännu högre grad till länder som Portugal och Italien.
Stela arbetsregler måste bort och göras flexiblare. Idag håller Europa på att förlora en hel ung generation som går arbetslösa därför att fack och turordningsregler hindrar företag att säga upp gamla medarbetare. Danskarnas modell med omställningsgarantier hyllas t ex.
Globaliseringens krassa budskap är att vi kan leva som vi gör på våra välfärdssystem i något decennium till, men sen är det kört för Europa om vi inte snabbt skapar ett hungrigare, tuffare, mera tävlingsinriktat tillväxtklimat, parat med satsning på forskning, utbildning och en företags- och entreprenörskultur.
Mindre trygghet på jobbet och större krav på att du själv skapar din välfärd är priset vi i så fall får betala. Politikens uppgift blir att hantera alla särintressen och att renovera välfärdssystemen så att inte enskilda drabbas i detta hårdare livsklimat.
Å andra sidan är Europa ett betydligt komplexare, mera diversifierat och intressantare samhällsbygge än de flesta andra i historien - kulturellt, intellektuellt, politiskt och ekonomiskt. I detta finns en kraft som underskattas.
För Sveriges del kan vi fundera på vad som hänt om vi skapat den där nordiska unionen för ett 30-tal år sen. Norsk olja, finsk sisu, dansk företagskultur och svensk ingenjörskonst. Mumma.
onsdag 4 januari 2012
Från en solstol
Från en solstol i Asien kan man betrakta på distans. Det finns inte så mycket att göra mer än att peta med tårna, läsa böcker och sätta tankarna på frispel.
Läser tre böcker samtidigt. Leif GW Perssons memoarer om sin klassresa, Hertha Müllers skildring av hur livet i en diktatur sätter sig i huden på en människa, och Anna Politkovskajas stentuffa rapportering från andra Tjetjenienkriget, som kostade henne livet.
Hertha Müllers skildring av hur det kommunistiska – och alla totalitära - system fungerar borde få varje vettig människa att sparka bakut mot allt som luktar socialism, nationalism och maktkoncentration.
Hon visar också hur grupptryck kan förgöra.
I Sverige lever vi i fred och frihet - tror vi. Men alla som t ex gått i en svensk skola vet hur viktigt det är med hög status i gruppen – och vilka repressiva smådiktatorer med fjäskande hantlangare där kan skapas långt ner i barnaåren. En del arbetsplatser har liknande systemproblem, institutioner, fångvård, polis o s v. Framgång för den som inte lyckas i det vanliga livet kan lätt slå över och mätas i repression, hur bra du kan trycka ner, förödmjuka och skapa rädsla i din omgivning. Makt är farligt. Längst ner är du alltid svagast.
Müller är också bra läsning för alla som jobbar med eller är intresserade av integrationsfrågor.
Vi tycker att den som kommer till oss, från krig på Balkan, i Iran, Afghanistan eller Somalia borde väl vara tacksam, nöjd och känna sig trygg. Befriad.
Glöm det. Det fungerar inte så. Och Müller beskriver varför - otäckt och tankeväckande. Ett exempel, du bär ständigt med dig ett främmande landskap och den som levt länge under förtryck kan inte njuta av naturen på vanligt vis. Den representerar inte något vackert utan blir en likgiltig och skrämmande kuliss till en kronisk rädsla.
Grabbarnas grabb
Leif GW Persson berättar om sin klassresa till rikedom och berömmelse - men i grund och botten är han pappa Gustafs arbetargrabb i det hyfsat goda landet Sverige. Hans framgång ger bekymmer av en annan art. Han dricker och äter för mycket, han belönar sig själv. Men han kan däremot aldrig förlåta sin manipulerande, livsbesvikna mamma. Hon som inte tillät att han fick begrava sin dyrkade farsa. Det är den ena stora konflikten i hans berättelse.
Det är en berättelse om grabbig moral. De som är av rätta virket förenas och trivs med varandra oavsett bakgrund. Här gestaltas en sorts svensk bonde- och sossemoral blandat med lite av gammaladelns syn på ära, mod och resning som något trots allt viktigare än pengar. Man vet vad som är rätt och fel i sin sturiga lurvighet och man är framförallt ärlig.
Inre psykologiska konflikter och annat tjafs är inte så mycket att fördjupa sig i. Det skymmer bara den reda blicken. Dock är han redo att skjuta sig när han möter den iskalla makten i Palmes skepnad – den beundrade Palme ljuger om saker man inte får ljuga om och det chockar Leif GW så till den milda grad att världen rasar omkring honom.
Leif GW Persson är underhållande och läsvärd och han skriver klarsynt om polisarbete och tjuveri. Dessutom verkar han rätt nöjd med vad han åstadkommit.
Orädd
I solstolen bredvid ligger ryske ambassadören i Islamabad med en kinesisk liten nakenhund och två mobiltelefoner.
Jag läser journalisten Anna Politkovskajas rapporter från andra kriget i Tjetjenien. Hon är helt hänsynslös mot Putin och den ryska maktapparaten, men även mot råbarkade banditer och terrorister som terroriserar befolkningen i Kaukasus. Så blev hon också mördad. Hon är ofattbart orädd och en sådan röst tål ingen maktapparat med förtryck på agendan. Självklar läsning för alla journalister.
Läser tre böcker samtidigt. Leif GW Perssons memoarer om sin klassresa, Hertha Müllers skildring av hur livet i en diktatur sätter sig i huden på en människa, och Anna Politkovskajas stentuffa rapportering från andra Tjetjenienkriget, som kostade henne livet.
Hertha Müllers skildring av hur det kommunistiska – och alla totalitära - system fungerar borde få varje vettig människa att sparka bakut mot allt som luktar socialism, nationalism och maktkoncentration.
Hon visar också hur grupptryck kan förgöra.
I Sverige lever vi i fred och frihet - tror vi. Men alla som t ex gått i en svensk skola vet hur viktigt det är med hög status i gruppen – och vilka repressiva smådiktatorer med fjäskande hantlangare där kan skapas långt ner i barnaåren. En del arbetsplatser har liknande systemproblem, institutioner, fångvård, polis o s v. Framgång för den som inte lyckas i det vanliga livet kan lätt slå över och mätas i repression, hur bra du kan trycka ner, förödmjuka och skapa rädsla i din omgivning. Makt är farligt. Längst ner är du alltid svagast.
Müller är också bra läsning för alla som jobbar med eller är intresserade av integrationsfrågor.
Vi tycker att den som kommer till oss, från krig på Balkan, i Iran, Afghanistan eller Somalia borde väl vara tacksam, nöjd och känna sig trygg. Befriad.
Glöm det. Det fungerar inte så. Och Müller beskriver varför - otäckt och tankeväckande. Ett exempel, du bär ständigt med dig ett främmande landskap och den som levt länge under förtryck kan inte njuta av naturen på vanligt vis. Den representerar inte något vackert utan blir en likgiltig och skrämmande kuliss till en kronisk rädsla.
Grabbarnas grabb
Leif GW Persson berättar om sin klassresa till rikedom och berömmelse - men i grund och botten är han pappa Gustafs arbetargrabb i det hyfsat goda landet Sverige. Hans framgång ger bekymmer av en annan art. Han dricker och äter för mycket, han belönar sig själv. Men han kan däremot aldrig förlåta sin manipulerande, livsbesvikna mamma. Hon som inte tillät att han fick begrava sin dyrkade farsa. Det är den ena stora konflikten i hans berättelse.
Det är en berättelse om grabbig moral. De som är av rätta virket förenas och trivs med varandra oavsett bakgrund. Här gestaltas en sorts svensk bonde- och sossemoral blandat med lite av gammaladelns syn på ära, mod och resning som något trots allt viktigare än pengar. Man vet vad som är rätt och fel i sin sturiga lurvighet och man är framförallt ärlig.
Inre psykologiska konflikter och annat tjafs är inte så mycket att fördjupa sig i. Det skymmer bara den reda blicken. Dock är han redo att skjuta sig när han möter den iskalla makten i Palmes skepnad – den beundrade Palme ljuger om saker man inte får ljuga om och det chockar Leif GW så till den milda grad att världen rasar omkring honom.
Leif GW Persson är underhållande och läsvärd och han skriver klarsynt om polisarbete och tjuveri. Dessutom verkar han rätt nöjd med vad han åstadkommit.
Orädd
I solstolen bredvid ligger ryske ambassadören i Islamabad med en kinesisk liten nakenhund och två mobiltelefoner.
Jag läser journalisten Anna Politkovskajas rapporter från andra kriget i Tjetjenien. Hon är helt hänsynslös mot Putin och den ryska maktapparaten, men även mot råbarkade banditer och terrorister som terroriserar befolkningen i Kaukasus. Så blev hon också mördad. Hon är ofattbart orädd och en sådan röst tål ingen maktapparat med förtryck på agendan. Självklar läsning för alla journalister.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)