Spridda reflektioner en söndagsmorgon

Läser morgontidningar och tänker så här, lite halvdystert:

Trötta sossar som sneglar på sin historia istället för att förstå sin samtid och framtid. Ett tondövt centerparti som tappat en historisk chans,  en 15 procentspolitik för en bättre självbild för alla som bor ute i landet (hälften av alla svenskar är politiskt prisgivna idag). M som saggat ur – vem tänker på engagerad politik när man hör på moderater idag? Nästa år är det val och den enda som skrattar och ler just nu är en sverigedemokrat. Politiken behöver renovera sin motivation och lyssna på väljarna - inte på vad de tycker utan hur de berättar om sina liv, sina drömmar, var de har sin motivation. I berättelserna finns politiken.

...

Kompetensfrågorna är viktigast just nu. Talangerna försvinner till storstäder. Vi på landet måste erbjuda bättre arbetsplatser, personlig utveckling för våra medarbetare och framförallt ett nytt tänk omkring vårt management - vi måste bli facilitörer, vi ska hjälpa vår personal så de kan prestera mot uppsatta mål. Spännande nog erbjuder facket och avtalen bästa verktyget här - varje medarbetare ingår ett  avtal med arbetsplatsen där de beskriver sitt eget mål, vad de vill och vart de vill. Sen ska vi se till att de har möjlighet att uppnå det målet. Det innebär ett tydligt ansvar för både medarbetaren och för företaget. Anställningen blir ett kontrakt där båda parterna jobbar mot och ska nå ett mål och med konsekvenser vid avvikelser.

Och kom ihåg - du jobbar inte för chefen, du och chefen jobbar för samma sak - företagets bästa. Känns det inte så är det något som inte stämmer.

...

Tips för alla möten. Börja med tre bra saker. Berätta t ex om en kollega har gjort något bra. Inte att det var bra utan HUR det gjordes. Erkännande inför publik. Prova - se vad som händer. Du får ett helt annat möte. Och andra resultat.

...

Du vill känna dig stolt över din stad. Jag bor i Västervik och temperaturen på hur det står till kan mätas i graden av missnöjesyttringar. Just nu mår vi inte bra. Vi gnäller på allt från landshövdingar till gotlandstrafik. Vi behöver reparera vår självbild.  Vi behöver hitta de  goda berättelserna, de enkla referenserna, om människor som gör bra saker i vardagen, vi behöver bygga värden som vi tror på gemensamt. Vår sommar, vår natur, våra människor, den omtanke som faktiskt finns när vi får hjälpa till, vilket vi vill. 

Trots allt - vi lever i en stad med starka värden. Ostkustens pärla är en bättre slogan än vi tror. Här en bild utifrån på skärgårdsstaden när den glimmar som vackrast i vinternatten. Bor jag verkligen här? Jo, det gör jag. Så bra...Börja känna.

Tiderna förändras och så gör avstånd

På väg hem från semestern på Langkawi är vi tvungna att vänta i åtta timmar i Doha, Qatars huvudstad på Arabiska halvön. Det lilla ökenlandet är inte mycket större än Västerviks kommun men har världens rikaste befolkning.

För 60 år bodde 25 000 invånare som levde på pärlfiske här.
Så upptäcktes oljan och idag är man världens rikaste 1,7 miljoner invånare. Det lilla landet växer så det knakar och badar i pengar. Man bygger nu en ny flygplats för över 100 miljarder kronor. 900 hektar stor. Antalet passagerare fördubblas till 50 miljoner. Lyxhotell skjuter i höjden överallt. Det är en satsning på besöksnäringen, framförallt på de rika turisterna. Genomsnittsturisten får åka till Thailand. Mitt i natten lyfter och landar ett plan var tredje minut här. Shejker och fruar i hijab  handlar guld och klockor och Versaceväskor dygnet runt i den prisbelönta taxfreeshopen.

Hela arméer av servicepersonal, tjänstemän, bussar och servicefordon surrar omkring mig. På transportvägarna på flygplatsen är det långa köer av fordon som pilar runt och servar alla plan på flygplatsen.

Jag köper en Aladdin-lampa i souvenirbutiken. Den är gjord i Kina.

Att sen landa på Kastrup är som att hamna i en annan värld, en stilla utpost. Små SAS-plan, FinAir och nån liten kärra från Islandic. Tempot är avmätt, lugnt och lakoniskt, överallt. De goda danska smörrebröden man kunde äta i små restauranger förr, har ersatts av en trist Burger King.

Vid bagagebandet stöter jag ihop med en bekant figur. Ingvar Kamprad med dotter som ressällskap. Ingen känner igen honom. Dottern klagar på något. De tar sina väskor och promenerar stilla samtalande mot utgången. Han är klädd i alldaglig grön lumberjacka.

Ingen kan tro att här går  den ende mannen i Norden som är både rikare och mera känd ute i världen än Qatars alla pråliga oljeshejker, de passerar tullen utan att någon höjer ett ögonbryn.

Då - i Korea...

Det känns som vi i norra Europa har förlorat den lyskraft som fanns när jag reste runt i världen för 35 år sen. Då var Sverige ett annorlunda Qatar - vi var det rikaste landet i världen,  våra ingenjörer, vår sociala entreprenörskonst, vår demokrati, vårt utbildningssystem, vår fördelningspolitik, vår välfärd och vår internationella solidaritet, hyllades. Samtidigt tyckte man att vi var för tråkiga, stela och reserverade. Och lite för självgoda.

- Det luktar vitlök och syrad kål överallt, sa jag till en koreansk studentska som jag fikade med i ett vintersurt och larmigt Söul 1978. Det var dumt sagt.
- Och ni svenskar och tyskar luktar också, svarade hon.
- Vad luktar vi, undrade jag förvånat.
- Mjölk och ost, svarade hon snabbt.

- Vi är väl inte lika tyskar, protesterade jag lite förnärmat.
- Jo, det går inte att skilja er åt, sa hon.
Hur är vi då, undrade jag?

Vi är de som  klagar och markerar solstolar med handdukar och letar fel på restauranger och tycker att man kunde göra saker på ett annat sätt, överallt. Vi har en klocka inbyggd i huvudet och vi är det enda folket i världen som per automatik översätter 120 kilometer på en vägskylt till restid, "en timma och femton minuter kvar". När något inte följer planen blir vi irriterade.

För övrigt kunde den sydkoeranska studentskan inte förstå varför vi for runt ute i världen bara för att kolla lite hur det var, när vi kunde vara hemma, studera mer och jobba hårdare för vårt lands bästa. Vi sågs som dagdrivare och vagabonder, utan mål och syfte i livet och utan känsla för vårt land.
"I wish you great success", var den vanliga hälsningsfrasen studenterna emellan i Korea och patriotismen var stor.

Det fattiga Sydkorea stod inför sin oerhört snabba tillväxtresa. I Sverige skrattade vi åt den första skraltiga Hyundai-bilen. Samsung hade just lyckats få ihop en taskig batteriradio.

Men en svensk, Håkan Hedberg, hade sett vad som skulle komma och skrev boken, Den nya utmaningen, 1978. Han spådde rätt. Idag är SydKorea en av världens största ekonomier med ledande företag som just Samsung, LG och Hyundai. Den nya generationen koreaner erövrar mode- och musikvärlden och idag är Söul ett hett nytt besöksmål.

..och i Sydostasien...

Jag kom till den vackra ögruppen Langkawi i Malaysia första gången 1979 med ett litet propellerplan som lyfte och landade en gång i veckan. Då fanns ett enda hotell där, Langkawi Country Club. Uppe i Phuket, på den thailändska sidan gränsen, fanns fem hyddor på Kata Beach och ett skruttigt tvåvåningshotell och några guesthouse på Patong. Huvudgatan var av sand.

Sen dess har Phukets utvecklats till ett delvis sönderbyggt turistgetto,  med en sorts uppgraderad campingturism med fokus på breda massor. Langkawi har gått en annan väg, regeringen äger all mark och exploateringen är försiktig men framgångsrik. Man får ut betydligt mer värde per gästnatt än i Phuket. Cirka 960 kronor per gästnatt i snitt mot under 600 kronor på Phuket. Samtidigt bevarar man den storslagna naturen, öns största upplevelse vid sidan av sol och strand.

Tom, managern på mitt hotell, är en piggögd australiensare. Han berättar att  besöksnäringen i Asien fortfarande är i snabb utveckling, lönsamheten är mycket hög, inte minst på hotellsidan. Framgången beror på att stat och näringsliv gemensamt fokuserar på destinationsutveckling och på stora satsningar och investeringar i infrastruktur, flyg, hotell och reseindustri.

Bäst i klassen det senaste decenniet är annars Maldiverna. Här har boomen de sista tio åren varit enorm. Och då handlar det om lyxturism. Varenda atoll har ett lyxhotell som kostar mellan 5 000 och 10 000 kronor - natten. Trots de höga priserna är hotellen fullbokade.

Tom berättar att regeringen i Male styr utvecklingen, och intäkterna till öriket är enorma. Turismen är Maldivernas olja. Det beror helt på en ny strategi som formades för tio år sedan och som sedan genomförts med stor fokusering.

På Maldiverna är staten  en aktiv, investerande, drivande och styrande ekonomisk part. Man är i högsta grad delaktig tillsammans med reseindustrin och företag i destinationsutvecklingen.

-  Regeringen bestämmer hur många rum du får bygga på en ö. Varje bädd kostar 50 000 dollar, cirka 330 000 kronor per år bara i koncessionsavgift till staten. Sen ska du bygga hotellet. Och marken har du bara på leasing, i 30 år. Sen tillfaller allt du byggt staten. Ändå är det fortfarande mycket lönsamt att investera i Maldiverna, säger Tom. Men det tvingar dig att sälja i lyxsegmentet.

..,och nu i Sverige och Västervik...

I hela Asien är den snabba utvecklingen av turismen en viktig del av tillväxten. Satsningen på service är bäst i världen (men bygger fortfarande på låga löner). En medveten satsning på kompetensutveckling och utbildningar på toppnivå lockar studenter från hela världen. Investerarna flockas. Vi i Europa och särskilt i Sverige har svårt att konkurrera.

Betänk att hela den svenska nationella turistsatsningen har 150 miljoner kronor i budget. Det räcker knappt till marknadsföring i Danmark.

Vi har inte riktigt förstått potentialen i besöksnäringen. För att vi ska lyckas på bred front skulle det krävas större gemensamma satsningar på nationell, regional och kommunal nivå.

Överfört till min lilla landsända är t ex Västerviks skärgård är ett exempel på outnyttjade möjligheter. I Vimmeby finns ett föredöme, företaget ALV, men även här har kommunen och övriga näringslivet inte sett och identifierat möjligheterna ännu. Vimmerby är en av fem destinationer som bedöms ha exportpotential och nu får pengar av staten för utveckling av näringen.

Det skulle egentligen betyda stora satsningar på nya hotell och upplevelser i hela norra länet, på effektiv uppskalad marknadsföring och paketeringar, på bättre samverkan mellan stat, region, kommuner och besöksnäringens aktörer på alla nivåer.

För att klara det behövs i grunden en tydlig strategi, tydliga målsättningar, handlingsplaner och fokus på de enda två saker som allt företagande i grunden handlar om, innovationer och marknadsföring.

Lättare sagt än gjort,  men insikten slår dig när du reser och ser saker på lite avstånd.

Vår rikedom vårt problem

Nånstans är det fel, riktigt fel med vår självbild i Västervik.  Vi ser inte. Vi går med skygglappar och ber om färdtjänst och ledsagning genom tillvaron. Och det gör mig förbannad.

Vi lever i den till ytan största och rikaste kommunen söder om Dalälven - borträknat Gotland. Med rik menar jag här på naturtillgångar och - kalla det gärna - kulturekonomiska värden. Men vi ser det inte. Träden skymmer skogen för de flesta av oss. Istället gör vi vår rikedom till vårt problem, inte till vår möjlighet.

• Vi har den enda småländska skärgården, ett helt och särpräglat fantastiskt landskap utåt.

• Vi har ett rikt och flödande kulturlandskap inåt, med skogar, ängar, tätorter och byar. Här finns skatter som Vråka, Lunds By och Fårhult. Här finns anrika historiska bruksmiljöer som Överum, Gunnebo och Ankarsrum. Här finns orter med anor från mycket gamla tider som Odensvi och Hallingeberg. Här finns skärgårdssamhällen, som Loftahammar, Flatvarp och Händelöp.

• Här finns en fantastisk gammal herrgårdskultur med exempel som Helgerum, Blekhem, Gränsö, Odensviholm, Casimirsborg, Stensnäs och minst 40 vackra kulturskatter till.

• Här finns Uknadalen med sin öppna skönhet.

Mitt i allt detta ligger Västervik, ett svenskt Key West, en idyll och skärgårdsstad som understöds av 12-13 mycket framgångsrika mellanstora företag och många entreprenörer, en växande handelsplats och ett sjukhus värt att slå vakt om.

Kort sagt - vi har förutsättningarna, allt som gör ett liv värt att leva. Och mer därtill.

Men vi får inte ihop det. Vi ser inte helheten.

Istället får vi nedbrytande diskussioner om skolor som ska läggas ned, om besparingar i kultursektor och ett centrumprojekt inne på tredje året som kostat 5-6 miljoner utan att ett s--t har hänt.

Vi har problem med utbildning, kompetensförsörjning, ekonomin, infrastrukturen, tillväxten och diverse annat. Mycket p g a en "kommunikationskultur" som är både håglös och saknar inspiration. Det finns inget "flow".

Det här drabbar vitaliteten, motivationen och handlingslusten hos oss alla.

Nånstans måste vi börja öppna ögonen och se på oss själva på ett nytt sätt. Vi måste se våra värden på riktigt. Och blåsa nytt liv i dem.

I ett avseende håller jag med centerpartisten som säger att vi inte kan jämföra oss med andra kommuner. Rätt. Vi är större och har mer av mycket, vilket måste få kosta om vi anser att det är värdefullt för oss. Här finns värden att både bevara och utveckla.

Jag är därför mycket kluven till t ex skoldebatten. Den har börjat i fel ände, i det lilla och inte i det större.  Den handlar mest om pengar, lite om pedagogisk kvalitet och inte alls om effekterna på helheten.  Det går att förstå att en lärare på landet inte klarar att undervisa i 16 olika ämnen. Men ingen slår näven i bordet och säger att allt som ska göras eller läggas ner ska vägas av mot hela Västerviks bästa.

Hotar en skolnedläggning i Odensvi större värden i vår kommun? Om så, då ska vi inte lägga ner utan möjligen bygga ut.

Men det finns inte pengar?

Jo, det finns det. Om vi hushåller och prioriterar rätt. En internationell rapport (Kinsey) som gjorts visar att produktiviteten i offentlig sektor kan ökas med 25 procent. Vi är helt enkelt inte tillräckligt effektiva i våra kommuner och offentliga system. Och då menar jag inte att lärare och brandchefer är okunniga utan att den övergripande verksamhetsstyrningen inte är tillräckligt utvecklad. Blir den det behövs varken skattehöjningar eller nedläggningar av skolor. För med sådan styrning följer att både motivationen och prestationerna ökar.

Visst, lägg gärna ner en skola för att undervisningen ska bli bättre - men då blir vi samtidigt skyldiga att tillsammans förklara hur Odensvi, Blackstad eller Blankaholm, trots nedläggning, ska bli en bättre plats att leva på för de som bor där, och för oss alla. Klarar vi inte det så utarmar vi istället för att utveckla.

För vad händer med Västervik (kommunen) om vi bara hugger ner träd utan att återplantera?

Varför låter vi t ex tanken på ett levande centrum gå i stå och återförvisas till oändliga diskussioner bara för att någon ledande politiker inte orkat läsa på, för att några banker och försäkringsbolag samt ett kommunalt Bostadsbolag sätter käppar i hjulet? De stora och viktiga idéerna får ständigt vika ner sig för kortsiktiga särintressen.

Och varför samarbetar vi inte med vår naturliga grannkommun Vimmerby - vi är båda lika utsatta för tidens strömningar och har så mycket gemensamt?

Vi jobbar i mikroperspektiv - lappar på enskildheter. Men vi ser inte möjligheterna i helheten.

Ett nytt perspektiv börjar med att vi ser på oss själva ovanifrån och startar diskussionen där.

Vilka är vi? Vilka vill vi vara? Vad är värdefullt för oss som bor i kommunen?

Den stora visionen om Västervik. Den som ger hopp och motivation.

Har vi inte den så blir det bara snömos av resten.

För stora visioner krävs ledarskap. Att det finns någon eller några som vågar och vill ta på sig hatten. Som kan bära berättelsen om vår framtid - hur vi förvaltar och utvecklar allt det som skapats och byggts under generationer.

Och vågar göra något av den berättelsen, rycka oss med, framåt...

Traditioner, misstanke och god tro

På annandagen läser jag Anders Sundelins bok om storspionen och översten Stig Wennerström som sålde ut hela det svenska flygförsvaret mitt framför näsan på hela militäretablissemanget.

Boken pekar på en svensk folkhemsparadox. Å ena sidan bevakar vi misstänksamt varandra, grannen ska minsann inte få mer än jag. Å andra sidan är vi hur godtrogna och flata som helst, särskilt mot överhet och gärna i uniform.

Det är 40 år sen Wennerström greps på Riksbron i Stockholm. Då hade han kunnat operera mer eller mindre ostört i 23 år och än idag är hela historien inte klarlagd.

Läser man boken så framstår den dåtida svenska underrättelsetjänsten och försvaret som naivt och klumpigt. Topphemliga handlingar lämnades ut hej vilt till den fåfänge översten. Ingen tog honom på allvar. Ingen kunde tro att en kollega som bar upp uniformen så elegant kunde vara förrädare - trots att ingen tycks ha gillat honom.

År ut och år in träffade Wennerström ryska delegater och GRU-män öppet utan att klockor ringde. Och när någon ändå gjorde det försvann rapporten ner i byrålådor, information gick inte vidare. Ungefär som med en kommunal strategiplan som ingen läser ändå.

Den enda som var tvärsäker på Wennerströms skuld var en butter  och patologiskt misstänksam kommissarie som envist höll fast vid spaningarna i 3,5 år innan gripandet. Då hade han, mest av en slump, fått tag i en akt om Wennerström som samlat damm i lådorna och läst mellan raderna vad översten höll på med.

Men den som till slut lyckades få fast Wennerström var en vaken städerska. Trots att det fanns hur många signaler som helst från 1943 och framåt.

Själv framstår Wennerström i boken som en färglös medelmåtta -  ensam och utan riktiga vänner.  En lätt uppblåst pedant som ville göra karriär men alltid blev förbigången.  Han gjorde inget intryck på chefer och något ledarämne var han inte. Samtidigt var han mild och fördragsam och tycktes inte bry sig när han borde ha blivit besviken över uteblivna befordringar (istället fick han hem och plågade hunden i smyg).

Hans bäste vän blev istället en intelligent och socialt begåvad "general" i ryska GRU som snabbt förstod vilka strängar han skulle spela på och blåste under Wennerströms inbillade ego. Här kunde han äntligen få glänsa, i rollen som duktig spion som ständigt gav lite mer än han fick betalt för.

Tanken slår förstås - om det var så svårt att få fast Wennerström, hur många rikligare begåvade spioner har man inte missat då..?

En annan fundering är hur  Wennerströms personlighetstyp slår igenom i andra sammanhang och med vilka konsekvenser? Som rektor? Tjänsteman? Bankdirektör?  Hade han spekulerat bort pengar? Plågat livet ur svaga elever? Slarvat bort skattemiljoner? Eller hade han bara försvunnit i kollektiv höstdimma utan att lämna några spår efter sig alls?

Det intressanta med boken är ändå inte Wennerström som person utan beskrivningar av svensk samtid, den som formade honom. T ex pekar boken på de starka militarististiska strömningarna under 1900-talets första decennier i Sverige - allt tyskt hyllades och kejsaren Vilhelm II sågs som oövervinnerlig.
Svenska folket däremot hade blivit håglöst och tappat all sin fosterlandskänsla under liberalers och socialisters framryckning, tyckte militärer, Sven Hedin och inte minst kungen Gustav V och hans tyskfödda drottning Victoria. Landet gjorde därför bättre att gå i entent med Tyskland för att rädda sig självt.

Det var dödsryckningarna efter ett gammalt samhälle och gamla ideal. Eller?

Nu 100 år senare pekar fler och fler debattörer på att det kanske inte är så. Tron på vetenskap, modernitet,  framåtskridande och öppenhet hotas ständigt, nu inte av inskränkta militärer och adel, men av grumlig nynationalism och fundamentalism av många olika slag.

På Gränsö är det stora orosmolnet mest om det är blixthalka på bron till fastlandet.

Vad händer omkring oss?

USA har världens största statsskuld och är världens mäktigaste land.
Jaså, är det?
Vem har då USA lånat alla sina pengar av? Rätt - Kina.
Världen förändras just nu mycket snabbt. Hänger du med?

Kina är världens största tillväxtland och har världens största valutareserv, ofattbara 3 300 miljarder dollar. Det konstiga är att de har sparat ihop alla dessa pengar på bara tio år.
Från ett av världens fattigaste länder till det rikaste - en häpnadsväckande resa. Kina kan t ex köpa alla företag på Stockholmsbörsen 6 gånger om. Cash!

Kina kan också närsomhelst ringa och säga upp sina lån och sätta USA i konkurs. I teorin äger alltså Kina USA ungefär som banken äger ditt företag (om du har lånat pengar till t ex investeringar). Men i USA bryr sig ingen särskilt mycket om det.

I praktiken är det förstås mera komplicerat än så. Det vore inte särskilt smart av Kina att göra USA bankrutt. Då förlorar man sin största kund, alla sina pengar och befolkningen skulle ramla bakåt rakt ner i medeltiden eller åtminstone in i kulturrevolutionens mörker igen. Så funkar globaliseringen - allt hänger ihop.

Åk till Island och lär

Västervik - och Kalmar län - kan knappast jämföra sig med Kina. Men kanske kan vi hitta lösningen på många av våra problem inte i jämförelser med andra kommuner och regioner, utan i ett annat land - Island.

Island har 320 000 invånare, lite fler än Kalmar län, men fungerar imponerande bra som egen stat. Man åkte dit stenhårt i finanskraschen 2008, men har gjort en formidabel återkomst. Folket samlade sig som en man, tog umbäranden och slit med jävlar anamma (islänningar jobbar hårdare än de flesta) och är snart tillbaka i tillväxt. På köpet har man fått fantastisk arkitektur, en nyrenoverad stat. Och massor av lärdomar.
Hur gjorde dom? Skicka en delegation.

Produktutveckling - inget för Sverige längre..?

Andra intressanta skiften som väcker tankar -  billiga innovationer. Det är inte forskarsamhällen i väst som står för den intressanta produktutvecklingen, den kommer från de nya ekonomierna:

Kina, Brasilien och Indien struntar i tröga processer och konstiga fördomar om att allt ska vara så dyrt, komplicerat och svårt.

• 220-våningsskrapan Sky City i Changsa i Kina byggs från scratch till 800 meter - på 90 dagar. Ungefär vad det tar för mig att få till en friggebod. Utan bygglov.

• Kina säljer avancerade system för ultraljud och röntgenmaskiner för vrakpriser - till USA.

• Tatas Nano-bil i Indien kostar 15 000 kronor och fungerar utmärkt.
  
• Brasilien är nu världsledande när det gäller att borra efter olja på riktigt djupa havsbottnar.

• Och i Indien har man utvecklat en teknik för hjärtoperationer som är lika bra som på världsberömda Cleveland Institute, för en tiondel av priset. En annan indisk klinik utför blixtsnabba ögonoperationer med hög kvalitet för 210 kronor styck. Plötsligt kan "massorna" få tillgång till avancerad sjukvård över hela världen. De fattiga lär plötsligt de rika.

Så vad säger det här? Dels att vi på hemmaplan kanske som strutsen stoppar huvudet i sanden och inte vågar tänka nytt på riktigt. Var finns de riktigt modiga ideerna som ger hopp om utveckling och vem tar tag i det?

Nytt styre i Västervik?

I en artikel i Wired pekar man ut en tänkbar framtid - "Så regerar du 2.0". Snart kommer Västervik av styras av politiker, civila funktioner och medborgare gemensamt. Vi organiserar oss på digitala och transparenta plattformar. Tänk hur man i den arabiska våren fällde en regering. Eller hur man plockar ihop resurser, kompetenser och rätt människor som tillsammans löser ett problem.

Två flickor på ett universitet i USA startade t ex en rörelse som lyckade friköpa ett stort antal nepalesiska trafficking-offer i Balkan. Man samlade ihop olika resurser och kompetenser och sålde band som löste problemet. Man använde digital kontext, "Connect,  och ansatsen spred sig som en löpeld på digitala motorvägar över hela världen.

Allt detta gjordes som ett studentarbete.

Översatt till Västervik skulle det kunna betyda att Harald Hjalmarsson lade ut hela den kommunala översiktsplanen för alla medborgare på nätet - att hantera i ett slags kreativt och transparent  remissförfarnade. "Hur vill vi leva och bo i Västervik om tio år?""

Eller att politiken vände på frågan och på en sådan plattform bad medborgarna om hjälp  att lösa den ekonomiska krisen i Västervik genom begåvade och konkreta förslag.

Vi är en stor kommun och behöver fler skolor på landsbygd än andra kommuner. Hur kan vi gemensamt lösa det utan skenande kostnader? Orealistiska förslag, d v s sådant som inte ryms inom budget, sållas automatiskt bort ungefär som när du fyller i ett fält med för många ord. Men kreativa förslag inom ramen landar rätt.

Regera Västervik 2.0

Var finns Reepalu i Västervik?

Fram till slutet av 1800-talet var Kalmar, Västervik och Oskarshamn på ostkusten viktiga tillväxtstäder. Alla tre var "stapelstäder", hade exporthamnsstatus och var dynamiska handelscentran. Tunga transporter gick på vatten på den tiden och Västervik hade färja till både Riga, Lübeck och Köpenhamn.

Sen växte järnvägen till sig, vägarna kom, och då hängde ostkusten inte med. Stambanor och de stora Europavägarna drogs långt inne i landet och skar effektivt av ostkusten från framtida tillväxt och utveckling.

Idag är Kalmar län ett Norrlandslän i söder. Vi har 230 000 invånare - i hela länet. Mindre än Malmö stad. Och vi tappar hela tiden.

Det är ett riktigt skräckscenario att läsa ekonomifakta om länet. Vi har fler arbetslösa, färre högskoleutbildade, lägre inkomster och äldre befolkning än andra län.

Sverige beräknas växa med 1,8 miljoner invånare de närmaste 38 åren, fram till 2050. Stockholm får en miljon nya invånare, Göteborg och Malmöregionen 400 000 var.

Samtidigt beräknas Kalmar län som enda län söder om Mälaren att tappa från 233 000 till under 200 000 invånare enligt SCB:s befolkningsprognos.

Vi har högskolorna långt ifrån oss och i norra länet är varje kommun en avskärmad arbetsmarknadsregion. Alla skäl i världen att samarbeta, kan man tycka.

Varför då inte Vimmerby och Västervik gör det är en gåta. Ta min egen bransch, besöksnäringen, som exempel.

Västerviks turism omsätter 538 miljoner kronor, sysselsätter 500 personer på heltid och har mer än fördubblats på tio år. Lägg till Vimmerby med sitt ALV och norra länsspetsen har en näring som omsätter över en miljard, sysselsätter en bra bit över 1000 personer och är den största tillväxtbranschen av alla, tillsammans med handel.

Men Vimmerby har inte ens en fungerande turistbyrå och i Västervik avsätter man mindre än 0,3 procent (1,5 mkr) av branschens hela omsättning till marknadsföring av resmålet. ALV ensamt satsar mer i  annonspengar än Västervik gör på hela sin turistorganisation.

Trots att turistnäringen är den enda bransch som har rejäl tillväxt tror inte politikerna på vad de har för ögonen, och kanske förstår de inte. Inte heller tycks man tro på sin egen turistbyråverksamhet. Insikterna saknas och - vilket Gud förbjude - kanske kompetensen också:

Hur ska då en riktig destinationsutveckling kunna exekveras?

Malmö - en jämförelse

Det kan ifråga om tillväxt vara intressant med en jämförelse - mellan Malmö och Västervik. Malmö växte under åren 1920 till 1970 kraftigt. Från 113 000 invånare till 250 000. Det var under de åren industrin hade sin stora tillväxt och Malmö var en framåt arbetarstad.

Men sen kom krisen. Industrin rationaliserade, Malmö började sjunka som en gråsten och tappade fram till 1984 mer än 30 000 invånare. Malmös centrala del, innerstaden höll på att avfolkas helt och hade när botten nåddes bara 12 000 bosatta. "Gråsossementaliten" höll på att kväva hela staden och när det var som värst hade Malmö ett ekonomiskt underskott på över en miljard kronor - Västerviks ekonomiska haveri förbleknar. "Arbetarna" som hade fått medelklassens vanor, ekonomi och värderingar vägrade flytta in i nybyggda Rosengård (som räddades av invandrare som förvisades hit), istället flydde man till radhus och villor i närbelägna och välmående villakommuner.

Men vändningen skulle komma. Idag tillskrivs den två kraftfulla och drivande personer, Ilma Reepalu och Percy Nilsson, en sosse och en moderat (inga jämförelser med Hjalmarsson/Kronståhl).

De bestämde sig för att göra något åt krisen tillsammans.

De fick god hjälp av sina goda kontakter inte minst i regeringen (läs HSB, Han Som Bestämde).
Det som hände var att skatteutjämningen riggades för att passa Malmö som fick en miljard över en natt och kunde vända minus till plus i störtblödande driftbudgetar.

Därnäst lyckades man få ett eget universitet (efter att ha skrivit brev till HSB-Göran). Reepalu hade  dessutom varit i New York, fått en aha-upplevelse vid pulserande Washington Square och insåg att universitetet skulle ligga inne i stan och inte på en åker utanför. Idag har Malmö Sveriges största Campus med 28 000 studenter och ett svåröverträffat nyurbant cityliv.

Malmö fick sen Öresundsförbindelsen och som krona på verket Bomässan 2001 (som gick i konkurs men icke desto mindre lämnade den nya gräddhyllan Västra Hamnen efter sig).

Nu bygger man ett nytt konserthus för 300 miljoner, mitt i stan givetvis. Hyllieprojektet med ny arena och supershoppingcentret Emporium är redan på plats och man satsar procentuellt mer pengar på destinationsutveckling än någon annan  stad. Sommartid bjuder man sin nya unga befolkning på gratiskonserter varenda kväll och trots alla rubriker om våld och elände anses Malmö med sin stora andel utrikesfödda vara landets mest spännande och dynamiska stad - The Big Falafel.

Inte så dåligt marscherat på 20 år - från utslagen till Europas snabbast växande stad. Tack vare en ohelig allians mellan två drivstarka personer. Att sen både den ene och den andre fått mycket skit för allt från hur de hanterar rasism till egen skattemoral kan Malmöborna eventuellt ha överseende med - i det stora perspektivet.

I Västervik och i Kalmar län har vi hittills inte sett något riktigt rejält av den varan som fick Malmö på fötter. Men det kanske kommer - frågan är bara mot vilken horisont vi ska kisa?






 

Tänk om...

...Västervik skulle bli först med att ge alla nya invandrare en mentorfamilj direkt vid ankomst som hjälper dem med allt från att handla bra billiga saker till första bostaden till kontakt med myndigheter och visa dem runt i deras nya stad några timmar. Mentorfamiljen håller kontakt med invandrarfamiljen under de första åren.
Vi skulle på enkelt vis få en bättre integration. Titta på hur man gör i Kanada. Och kom ihåg att invandrare har mycket högre motivation att starta egna företag än vi själva - om de bara får chansen. Väldokumenterat i studier.

...Harald Hjalmarsson och Thomas Kronståhl beslutade sig för att utveckla och styra Västervik tillsammans och kraftfullt, sossar och moderater. Vi har inte råd med "dumpolitik" enbart i syfte att profilera den egna linjen i en liten och utsatt kommun som vår, Västerviks bästa måste gå först. Därmed inte menat att man inte ska vara tydlig med åsikter och värderingar. Men mer lösningsfokus och konstruktiva kompromisser.

Två kommunalråd som behöver diskutera mer och bättre med varann - Västervik och Vimmerby

...Västervik, Vimmerby, Högsby, Hultsfred, Valdemarsvik och Kinda satte sig ner och diskuterade effektiv samverkan på riktigt. Vi delar geografi och ligger lika långt ifrån växande utvecklingsnoder (Linköping och Växjö). Dela på en rad funktioner och kostnader, utbildningar, utvecklingsresurser, och agera gemensamt i tunga frågor som annars slits sönder av bypolitik. Se bilden växa fram av en gemensam arbetsmarknadsregion. Utan samverkan sjunker vi som gråstenar.

...alla butiker i centrum insåg att de äger frågan om sin egen framtid, satte ut stolar, bord, blommor och skapade små, billiga och charmiga entrekoncept vid sina butiker. De skulle själva kunna starta centrumutvecklingen idag. Inget skulle kunna stoppa dem. Kunder skulle göra vågen. Vänta inte på tröga byråkratiska och politiska beslut. Gör!

...KLT insåg att skärgårdstrafik till de viktigaste öarna är kollektivtrafik och en viktig och billig framtidsfråga. Framförallt skulle det sätta skärgården i spel på allvar. Innan dess kommer vår skärgård inte att vara vår. Att kunna hoppa på en båt för priset av en bussbiljett till Hasselö, Idö och Rågö skulle förändra allt för mindre än 0,5 procent av kollektivtrafikens budget.

...Taxi hyrde in några billiga Caravelle minibussar av Stanley på Avis och satte in kvick trafik till alla avgångar med X2000 i Nässjö. 300 kronor per enkel resa. Västervik-Malmö på lite mer än 3 timmar. Samma till Stockholm. Köpenhamn på 3 timmar och 20 minuter. Smidigt, och du trollar bort känslan av att vara helt avklippt. Vi äger frågan själva.