Paz - fred igen...

Efter två år har äntligen de båda grannarna Senhor José och Senhor Antonio i sockerrörsstaden Passos i delstaten Minas Gerais i det inre av Brasilien börjat prata med varandra igen.

De blev osams över ett parti Domino en sen kväll och sen dess har inget varit sig likt - förrän nu.

Ändå var denna brasilianska grannfejd något helt annat än när två svenska grannar bråkar.

Varenda kväll tog de sina stolar och gick ut och satte sig bredvid varandra på trottoaren där i backen i kvarteret för att se kvällslivet passera förbi som alla gör i Brasilien. De satt där, skrattade och log och pratade med alla förbipasserande, helst de galanta kvinnorna - men inte med varandra.

När Senhor Antonios son sen körde in i ett träd i kärlekssorg skjutsade Senhor Jose sin granne till sjukhuset. Då trodde alla att det var över - men icke.

Och när Senhor José besökte barnen borta i Sao Paulo tömde Senhor Antonio hans brevlåda varje dag och bar in hans post. Men pratade med varandra gjorde de inte.

Men nu har de slutit fred och i hela kvarteret tackar man stadens skyddshelgon. Äntligen är allt sig likt igen. Kvällarnas svalka har blivit mildare och godare.

Det ska sägas att Senhor José är en fruktad Dominospelare.
Inte ens hans barn vill spela i samma lag som han.
Trots att Senhor José inte kan räkna eller skriva är han snabbare än någon annan att räkna ut vilka pjäser som finns kvar och vem som har dem på hand och han tolererar inga misstag.

Dessutom äger han Brasiliens mest ostjälbara bil, en gammal Ford Taunus som bara startar om du vet exakt hur långt du först ska veva ned sidorutan, sedan vrida ratten i ett visst läge och till slut trycka på en vit liten dold knapp.

En sådan man vill man inte ha som ovän.
Han började arbeta på sockerrörsfälten som fyraåring, kom upp sig och blev servitör som pojkspoling på stadens enda hotell. Flyttade till Sao Paulo och byggde upp en golvfirma och försörjde sin familj. Fortfarande utan att kunna skriva eller räkna.

Idag är Senhor José tillbaka i det svidande vackra Minas Gerais vid den stora Rio Grandefloden. Den lilla hålan Passos har blivit en ganska stor stad och fördubblar sitt invånarantal vart femte år. För 40 år hade stan knappt tusen invånare - idag är man 40 000.

Det går undan och Senhos José åker varje dag ut och tittar förundrat på den lilla oansenliga tomten som han köpte för 28 000 kronor för många år sedan. Den ökar i värde med 15 procent varje år och är nu värd en liten förmögenhet.

Livet går vidare och nu kan Senhor José på nytt berätta alla sina historier för Senhor Antonio varje kväll igen. Gracas As Deus.

84 mil i bil

Vägen mellan Västervik och Halmstad är inget Route 66. Man svänger av vid Hyttan, sen i Målilla, därefter strax före Åseda, och slutligen i Ljungby. Sen är det rakt fram. Vid Triabo står Smålands högsta och rakaste furor kvar - de har fått växa i 150 år tack vare en excentrisk skogsägare. Ett stolt och naturligt landmärke - högre än Ulveaus torn vid Slottsholmen. Och de behöver inget bygglov.

Strax före Simlångsdalen får jag fingret av en raggig storvuxen halländsk redneck i en liten grön Ford Fiesta som jag råkar glida ikapp i kraft av bättre före. Blir tvungen att stanna och ta en kaffe i plastmugg och ett wienerbröd för 20 spänn, bara för att lugna ner mig.

- Man behöver lite energi en ruggig dag som denna, säger den najsa damen i kassan.

I P1 avgår Maud Olofsson och Grekland har kraftsamlat mot krisen, och tillsatt en ny regering. Man har avsatt en hel minister. Nu har man bara 40 kvar.
Det ska tydligen rädda världen från en ny härdsmälta. "Hårda eftergifter" säger Papandreou.

Samtidigt har han tvingat statsanställda att gå med på höjd pensionsålder - från 53 år. Oerhörda protester på Athens gator - världen måste väl också ta sitt ansvar?

Tyska prudentliga skattebetalare som pröjsat ungefär 100 miljarder kronor direkt till grekerna för att de ska kunna betala ränta på sina lån, går i taket.

Och dollarn stiger med 30 öre på två dagar. Min kompis räkhandlaren i Göteborg som har 8 containrar skaldjur på väg från USA ser plötsligt priset per container stiga med 80 000 kronor, tillsammans en miljon, över en natt. Han fattar ingenting och ställer in sin sommarsemester bara för att rädda likviditeten.

Som avslutning på dagens dramatik ger Radioteatern i P1 "Ringaren i Notre Dame", om den vanskapte puckelryggen Quasimodo och den farligt vackra taskspelerskan Esmeralda som dansar på 1400-talets Parisgator med bjällror kring sina vackra anklar. En dyster men vacker historia om hur makten vill kontrollera och äga både skönheten och odjuret.

När detta har hänt har jag suttit i samma bil i 84 mil. Köper en inkokt lax och lite färskpotatis på ICA och far hem.

I didn´t catch it

Någon bad mig spökskriva på ett tal i en kyrka till studenter. Jag fick aldrig till det. Ska du berätta något måste du få tag i din historia och där fanns ingen. Det går inte heller att krysta fram något som ska kännas äkta.

Sådana tal, sådana ord fastnar inte.

Under många år som journalist skrev jag tusentals mer eller mindre genomarbetade artiklar. Ofta om väldigt allvarliga saker.

Men den i särklass mest lästa av alla mina artiklar var en banalitet. Den kom till av en slump och handlade om Kalle. Kalle var en kanariefågel som hade dött under natten. Fast egentligen berättade jag om en liten pojke som sörjde sin fågel.

Han bäddade med bomull och hoppades att Kalle skulle vakna där i buren. Han gav honom extra mat och vatten. Sakta pågick sorgeprocessen från gråt och gnissel på morgonen till accepterande fram emot kvällen. Kalle var förstås hur död som helst och glad igen blev pojken först när Sportspegeln började vid halv åtta.

Det jag tror fängslade läsare var att de kände igen sig i pojkens förmåga att både sörja och uttrycka sina känslor. Det var äkta. Han väjde inte undan.

Så skulle jag skrivit ett tal på riktigt till studenterna där i kyrkan skulle jag ha berättat om Kalle och pojken som den dagen gjorde en hel livsresa. Från avsked, uppbrott, till något nytt.

I sagan möter du den goda fén vid vägens ände - i livet möter du bara dig själv och inser att något har hänt med dig sen sist.

Det svåra har inte gjort dig rikare, inte bättre, men när du väl nått fram över nästa kulle kan du i en överraskande sekund uppleva en känsla av att du har blivit - lite starkare.