Om säkerhet och Guds förtröstan

Konstiga saker händer.

På en Må Bra-mässa vi arrangerade på Gränsö slott för en vecka sen fick jag låna en speciell öronsnäcka jag inte trodde fanns till min Motorola komradio. Jag kunde höra all kommunikation, ingen kunde höra vad vi pratade om. Jag såg ut som grabbarna från CIA.
– Det är samma hörsnäcka jag hade på mig när påven besökte Australien, sa den trevlige killen jag fick låna den av.
Det visade sig att han varit säkerhetschef vid påvebesöket liksom andra stora statsbesök i Australien.
Nu bor han ihop med en svensk tjej i Västervik och säljer dofttvålar.

När jag var i Stockholm i helgen lyckade en trött (och berusad) kille ta sig in i vårt låsta hotellrum. Vakter fick hämta honom. Han ville bara sova och hade gått fel sa han. Säkerhetsloggen på hotellet visade att ingen öppnat dörren!? Han bara fanns där och kunde (eller ville) inte förklara hur.
Något för hotelloraklet Petter Stordalen som äger Choice att fundera över.

Det påminner mig om när jag träffade min kompis Peter Hellman i Nicaragua under brinnande inbördeskrig för sisådär 30 år sen.
Jag satt inlåst tillsammans med några andra utlänningar i busstationen i huvudstaden men fick lov att gå på toaletten i ett hotell ute på gatan. Man ville skydda oss. Överallt sprang soldater från befrielsearmén omkring, beväpnade till tänderna. Plötsligt dyker en kille upp i Lacosteskjorta, kortbyxor och seglarskor upp utanför hotellet. Han såg ut som en reklampelare för Seglarhotellet i Sandhamn.

Det var Peter. Han hade kört bil (som han köpt billigt i USA) genom hela Centralamerika utan att stöta på ett enda problem. Genom tre olika länder som då befann sig i olika stadier av inbördeskrig, Guatemala, El Salvador och Nicaragua.

– Jag har inte märkt något, sa han.
Peter från Motala är ett bevis på Guds förtröstan över oss människor.
Idag bor han i Portugal och vi är fortfarande goda vänner.