Hur kommer det sig att företagande upplevs som så hotfullt och farligt i trygghetsnarkomanins och världens bästa välfärdsland?
Därför att nytt företagande till sin natur utmanar - precis som bra teater och konst. Det hotar sammanhang och det invanda. Det är därför en brandskyddsingenjör eller en elrevisor med egen låda aldrig blir en riktig företagare. Han lever på att systemet tvingar någon att köpa av honom. Han avbildar men gestaltar ingenting.
En riktig entreprenör däremot bryter nytt land och anar sig till vad folk vill ha innan de vet det. Det är farligt, riskfyllt, utmanande - och spännande.
Den som gillar trygghet gillar därför inte den sortens företagande. Däremot är den farlige entreprenören precis som konstnären ett öppet fönster. Här blåser en frisk fläkt i den kvävande stillheten som får dig att andas.
Tillväxt och skapande är irrationellt och slumpmässigt och uppstår omkring orädda människor som ser möjligheter i omöjliga sammanhang.
Hultsfredsfestivalen uppstod av en slump, i ett samtal i en studentförening i kombination med tur (tre arenarockband stod plötsligt utan spelning samtidigt). Plötsligt högg gäddan. Då gäller det att kunna rulla in reven också.
Läs och förstå
Företagaren är den som anar behoven, ser luckorna och har det rätta drivet. Konsten känner av sin tid och beskriver den enskilda människans kamp mot ett kvävande system. Den som vill förstå hur en tillväxtprocess fungerar har därför mycket lärdom att hämta i konsten. Ingemar Bergman var t ex en större entreprenör än regissör. Konstnären Christo är ett annat bra exempel.
Tillväxt kan aldrig kommenderas men väl scenograferas - om det finns insikt och talang.
För att skapa tillväxt kan man sätta slumpen i system. Se till att saker händer, studera detta och beskriva det som händer imorgon - visionen.
Man kan också se det som redan finns och beskriva det på nya sätt, och skapa ett sammanhang.
Bilden (scenografin) av Gnosjö är förvisso en annan än verklighetens. Men den har genererat tillväxt och är en osannolik pr-succé. Tänk om grannen inte fått veta att plastskedstillverkningen intill var så lönsam - då hade han aldrig startat tillverkning av plastgafflar.
Det är här det oftast går fel när succén ska upprepas. Det beror på att ivriga (och klåfingriga) politiker och organisationer tror att de kan styra tillväxt på samma sätt som om det vore en förvaltning. Ofta faller företagarnas organisation i samma fälla och ansluter sig.
Det är en subtil skillnad mellan att förstå och begripa. Och en avgrund mellan att tala till - och tala med.
Det sägs att krig bara kan förstås vid fronten. Och där finns ingen generalstab. Men uppstår inte känslan, tilltron och självtilliten hos de som ska utföra uppdraget då vinns ingenting. Oavsett kommandon. F ö känner jag inte till något enda krig som vunnits. Det är i slutändan människor som erövrar alla miljöer. Det är alltså människan man ska tro på - inte systemet.
Här finns möjligheten
Slutsatsen av detta är att ska man lyckas med en tillväxtprocess som den Västervik är inne på behövs en regisserande funktion som förstår strategin, kan läsa av skeenden, beskriva dem och har förmågan att scenografera - inte projektera - fram engagemang.
Ge tillväxtens frontaktörer rätt miljö och scen så gör de resten själva.
