Paz - fred igen...

Efter två år har äntligen de båda grannarna Senhor José och Senhor Antonio i sockerrörsstaden Passos i delstaten Minas Gerais i det inre av Brasilien börjat prata med varandra igen.

De blev osams över ett parti Domino en sen kväll och sen dess har inget varit sig likt - förrän nu.

Ändå var denna brasilianska grannfejd något helt annat än när två svenska grannar bråkar.

Varenda kväll tog de sina stolar och gick ut och satte sig bredvid varandra på trottoaren där i backen i kvarteret för att se kvällslivet passera förbi som alla gör i Brasilien. De satt där, skrattade och log och pratade med alla förbipasserande, helst de galanta kvinnorna - men inte med varandra.

När Senhor Antonios son sen körde in i ett träd i kärlekssorg skjutsade Senhor Jose sin granne till sjukhuset. Då trodde alla att det var över - men icke.

Och när Senhor José besökte barnen borta i Sao Paulo tömde Senhor Antonio hans brevlåda varje dag och bar in hans post. Men pratade med varandra gjorde de inte.

Men nu har de slutit fred och i hela kvarteret tackar man stadens skyddshelgon. Äntligen är allt sig likt igen. Kvällarnas svalka har blivit mildare och godare.

Det ska sägas att Senhor José är en fruktad Dominospelare.
Inte ens hans barn vill spela i samma lag som han.
Trots att Senhor José inte kan räkna eller skriva är han snabbare än någon annan att räkna ut vilka pjäser som finns kvar och vem som har dem på hand och han tolererar inga misstag.

Dessutom äger han Brasiliens mest ostjälbara bil, en gammal Ford Taunus som bara startar om du vet exakt hur långt du först ska veva ned sidorutan, sedan vrida ratten i ett visst läge och till slut trycka på en vit liten dold knapp.

En sådan man vill man inte ha som ovän.
Han började arbeta på sockerrörsfälten som fyraåring, kom upp sig och blev servitör som pojkspoling på stadens enda hotell. Flyttade till Sao Paulo och byggde upp en golvfirma och försörjde sin familj. Fortfarande utan att kunna skriva eller räkna.

Idag är Senhor José tillbaka i det svidande vackra Minas Gerais vid den stora Rio Grandefloden. Den lilla hålan Passos har blivit en ganska stor stad och fördubblar sitt invånarantal vart femte år. För 40 år hade stan knappt tusen invånare - idag är man 40 000.

Det går undan och Senhos José åker varje dag ut och tittar förundrat på den lilla oansenliga tomten som han köpte för 28 000 kronor för många år sedan. Den ökar i värde med 15 procent varje år och är nu värd en liten förmögenhet.

Livet går vidare och nu kan Senhor José på nytt berätta alla sina historier för Senhor Antonio varje kväll igen. Gracas As Deus.

84 mil i bil

Vägen mellan Västervik och Halmstad är inget Route 66. Man svänger av vid Hyttan, sen i Målilla, därefter strax före Åseda, och slutligen i Ljungby. Sen är det rakt fram. Vid Triabo står Smålands högsta och rakaste furor kvar - de har fått växa i 150 år tack vare en excentrisk skogsägare. Ett stolt och naturligt landmärke - högre än Ulveaus torn vid Slottsholmen. Och de behöver inget bygglov.

Strax före Simlångsdalen får jag fingret av en raggig storvuxen halländsk redneck i en liten grön Ford Fiesta som jag råkar glida ikapp i kraft av bättre före. Blir tvungen att stanna och ta en kaffe i plastmugg och ett wienerbröd för 20 spänn, bara för att lugna ner mig.

- Man behöver lite energi en ruggig dag som denna, säger den najsa damen i kassan.

I P1 avgår Maud Olofsson och Grekland har kraftsamlat mot krisen, och tillsatt en ny regering. Man har avsatt en hel minister. Nu har man bara 40 kvar.
Det ska tydligen rädda världen från en ny härdsmälta. "Hårda eftergifter" säger Papandreou.

Samtidigt har han tvingat statsanställda att gå med på höjd pensionsålder - från 53 år. Oerhörda protester på Athens gator - världen måste väl också ta sitt ansvar?

Tyska prudentliga skattebetalare som pröjsat ungefär 100 miljarder kronor direkt till grekerna för att de ska kunna betala ränta på sina lån, går i taket.

Och dollarn stiger med 30 öre på två dagar. Min kompis räkhandlaren i Göteborg som har 8 containrar skaldjur på väg från USA ser plötsligt priset per container stiga med 80 000 kronor, tillsammans en miljon, över en natt. Han fattar ingenting och ställer in sin sommarsemester bara för att rädda likviditeten.

Som avslutning på dagens dramatik ger Radioteatern i P1 "Ringaren i Notre Dame", om den vanskapte puckelryggen Quasimodo och den farligt vackra taskspelerskan Esmeralda som dansar på 1400-talets Parisgator med bjällror kring sina vackra anklar. En dyster men vacker historia om hur makten vill kontrollera och äga både skönheten och odjuret.

När detta har hänt har jag suttit i samma bil i 84 mil. Köper en inkokt lax och lite färskpotatis på ICA och far hem.

I didn´t catch it

Någon bad mig spökskriva på ett tal i en kyrka till studenter. Jag fick aldrig till det. Ska du berätta något måste du få tag i din historia och där fanns ingen. Det går inte heller att krysta fram något som ska kännas äkta.

Sådana tal, sådana ord fastnar inte.

Under många år som journalist skrev jag tusentals mer eller mindre genomarbetade artiklar. Ofta om väldigt allvarliga saker.

Men den i särklass mest lästa av alla mina artiklar var en banalitet. Den kom till av en slump och handlade om Kalle. Kalle var en kanariefågel som hade dött under natten. Fast egentligen berättade jag om en liten pojke som sörjde sin fågel.

Han bäddade med bomull och hoppades att Kalle skulle vakna där i buren. Han gav honom extra mat och vatten. Sakta pågick sorgeprocessen från gråt och gnissel på morgonen till accepterande fram emot kvällen. Kalle var förstås hur död som helst och glad igen blev pojken först när Sportspegeln började vid halv åtta.

Det jag tror fängslade läsare var att de kände igen sig i pojkens förmåga att både sörja och uttrycka sina känslor. Det var äkta. Han väjde inte undan.

Så skulle jag skrivit ett tal på riktigt till studenterna där i kyrkan skulle jag ha berättat om Kalle och pojken som den dagen gjorde en hel livsresa. Från avsked, uppbrott, till något nytt.

I sagan möter du den goda fén vid vägens ände - i livet möter du bara dig själv och inser att något har hänt med dig sen sist.

Det svåra har inte gjort dig rikare, inte bättre, men när du väl nått fram över nästa kulle kan du i en överraskande sekund uppleva en känsla av att du har blivit - lite starkare.

Regiondagarna 2011 - ett spännande "mini-Davos" på Gränsö slott

Regionförbundets stora event, Regiondagarna 2011, hölls i år på Gränsö slott. I två dagar samlades över 200 politiker, tjänstemän och företagare från hela Kalmar länsregionen, samt ett 50-tal tunga talare och representanter från allt från Svensk Turism till Swedbank.

Gränsö förvandlades till ett mini-Davos. Stora samlingar i Magasinet, fyra olika föreläsningssalar igång samtidigt. Mindre möten överallt. Luncher, middagar och mingelträffar.

Programmet var imponerande och min lilla enkät bland deltagarna pekade genomgående på att man var mer än nöjda och mycket inspirerade. Det handlade om allt från stadsplaneringens ökade betydelse, till ekonomi och hur man skapar attraktiva och effektiva destinationer.

Vi kommer att bilda en ny storregion (om tre år) tillsammans med Östergötland, halva Sörmland och Öland. Ett frågetecken är om Kronobergs län går till Skåne, där vill man haka på Öresundsregionen.

Fler företagsledare behövs till nästa års Regiondagar. Det har inte riktigt gått fram hur bra och viktiga de är för näringslivet. Så håll ögonen öppna.

För Gränsö var det viktigt att se hur bra det fungerade när vi nu satte alla våra lokaler i bruk samtidigt. Själv är jag stolt över hur medarbetarna klarade av det. Vi fick ytterligare ett bevis för hur vi kan klara stora och komplexa möten.

Nya spat - snart klart

Arbetet med nya spat på Gränsö fortskrider. Jag har varit på stenhuggeriet på Öland och valt en vacker kalksten till golvet. Stenen sågas först, hyvlas och slipas grovt och får en härlig patina. Det är en speciell känsla att sitta ner och diskutera sig fram till rätt stensort med stenhuggarna, och att välja ut sin sten själv.

I torsdags gjöts grunden - det innebär att halva arbetet är gjort. Otroligt mycket slangar, kablar, bottenventiler, markventilation och annat som måste placeras och dras rätt innan det gjuts in i betong. Och i nästa vecka reser vi stommen. Sen börjar det roligaste, det som syns.

Vi har haft ett mycket bra första år på Gränsö. Det gör att vi nu kan lägga en spännande investeringsplan. Förbättra och förnya oss för varje år. Vi går helt enkelt in i en ny fas och målet är att skapa en av landets bästa anläggningar i sin slag.

Business Jam...

Ibland kan man tycka att det är för lite rock´n roll i näringslivet.

I Västervik - som i de flesta kommuner - är nyckelorden för tillväxt just nu "nätverk" och "samverkan". Att nätverka är ett mantra särskilt för konsulter, politiker, kommunala och regionala näringslivsbolag. Samtidigt kan det bli väldigt krystat att kommendera fram sådana lösningar.

Västervik har kommit mycket långt i att skapa en bra attityd till företagande och en bra attityd företag emellan. Det finns en gemensam drivkraft och en upplevelse av att Västervik är företagsvänligt.

Ändå konstrueras många nätverk på fel grunder. Många ska samtala och samverka på kommando och det är bortkastad tid. Att skapa effektiva och i någon mening lönsamma nätverk är svårt. Bra nätverk skapas utifrån en nödvändighet, att alla vinner.

Det är bara att tänka på barnens lek - den ene har en hink och den andre har en spade, och sen måste kidsen själva komma överens om hur de ska leka. Mamma blir mest ivägen med sina eventuella försök att lägga sig i. Däremot kan hon leda fram till själva lekplatsen.

I artistvärlden är det vanligt att man "jammar". Stevie Wonder spelar munspel med Toots Thieleman. Många nya spännande och framgångsrika karriärer har skapats så. Hepstars + Hootenanny Singers = ABBA. Ett exempel på framgångsrikt jam.

Entreprenörer är också artister - alla har ett eget uttryck. Så när entreprenörer träffas som på Tillväxtdagen och Klivetmöten - så är det faktiskt som en jamsession. Var och en bidrar utifrån sina egna erfarenheter och kunskaper.

Kan vi i Västervik skapa en sådan lite mera rockande entreprenörskultur - och vi har verkligen förutsättningar eftersom vi har ett bra samtalsklimat företagare emellan - då har Västervik tagit ytterligare ett steg på framgångens väg.

Entreprenörer träffas och bidrar kreativt och lustfyllt för att skapa nya vinstgivande affärsverksamheter, tillsammans och i nya konstellationer - Business Jam.

Det finns förstås hopp...

Mellan 1860 och 1920 utvandrade 1,3 miljoner svenskar till Amerika för att bygga sig en bättre framtid. En fjärdedel av dem var smålänningar. Idag bor det närmare tio miljoner svenskättlingar i USA - fler än invånare i Sverige. USA är f ö helt uppbyggt av invandrare.

Här hemma vill Sverigedemokraterna begränsa asyl- och anhöriginvandringen nästan helt, till 10 procent av nuvarande nivå. Dessutom vill man att 12-åringar ska kunna frihetsberövas och att pedofiler ska hamna i offentliga register. Hårdare straff ska införas och biståndet ska minska kraftigt.

Hur 5,7 procent av alla svenskar kunde rösta på ett sånt parti framstår som obegripligt.

Mediabilden av t ex Malmö domineras av bränder och kravaller i Rosengård och att en galning med vapen går lös och skjuter på människor med invandrarbakgrund.

Min egen bild av Malmö är att det är det närmaste ett dynamiskt New York du kan komma här hemma.

Möllevångstorget - det nya Sverige börjar här

Ta Möllevångstorget som exempel. Med sitt fantastiska utbud av varor från hela världen är det ett både spännande och kreativt kulturellt subsystem. Här ligger indiska, irakiska, thailändska, libanesiska, vietnamesiska m fl spännande småkrogar och gästerna är en befriande mix av alla sorters människor.

Jag var på den bästa indiska krogen jag besökt, just här. Fantastisk mat, allt från kryddig Tandoori till milda men smakrika smårätter, inget kostade mer än 120 kronor.

Och det var som att befinna sig mitt i en teater. Vid bordet intill satt en blond Lisbeth Salander i rysk lokförarmössa med glada vänner. Vid baren en högrest sudanesisk skönhet med hy i ebenholts och dramatisk långrock. Intill henne en man - eller kvinna? - i leopardpyjamas. Mixen av människor och stilar var - livgivande.

"Det finns hopp", tänkte jag. Om man bara ger människor utrymme så erövrar de sina miljöer, och sina liv.

Ett Möllevångstorg kan man inte predika fram, eller kommandostyra. Det bygger på utrymme, att människor ges möjligheter.

I New York pratar man kinesiska i Chinatown. Går du över Canal Street är du i Little Italy och där pratar man italienska. I Little Odessa är det ryska som gäller. På 46:e gatan är det bara brasilianska som gäller.

Möllevångstorget är en positiv bild av vad ett mångkulturellt Sverige av idag kan innebära.

Konstigt att det skrivs så lite om detta? Dessutom, vänner, Malmö är den i särklass mest spännande krogstaden i Sverige just nu.