Det finns förstås hopp...

Mellan 1860 och 1920 utvandrade 1,3 miljoner svenskar till Amerika för att bygga sig en bättre framtid. En fjärdedel av dem var smålänningar. Idag bor det närmare tio miljoner svenskättlingar i USA - fler än invånare i Sverige. USA är f ö helt uppbyggt av invandrare.

Här hemma vill Sverigedemokraterna begränsa asyl- och anhöriginvandringen nästan helt, till 10 procent av nuvarande nivå. Dessutom vill man att 12-åringar ska kunna frihetsberövas och att pedofiler ska hamna i offentliga register. Hårdare straff ska införas och biståndet ska minska kraftigt.

Hur 5,7 procent av alla svenskar kunde rösta på ett sånt parti framstår som obegripligt.

Mediabilden av t ex Malmö domineras av bränder och kravaller i Rosengård och att en galning med vapen går lös och skjuter på människor med invandrarbakgrund.

Min egen bild av Malmö är att det är det närmaste ett dynamiskt New York du kan komma här hemma.

Möllevångstorget - det nya Sverige börjar här

Ta Möllevångstorget som exempel. Med sitt fantastiska utbud av varor från hela världen är det ett både spännande och kreativt kulturellt subsystem. Här ligger indiska, irakiska, thailändska, libanesiska, vietnamesiska m fl spännande småkrogar och gästerna är en befriande mix av alla sorters människor.

Jag var på den bästa indiska krogen jag besökt, just här. Fantastisk mat, allt från kryddig Tandoori till milda men smakrika smårätter, inget kostade mer än 120 kronor.

Och det var som att befinna sig mitt i en teater. Vid bordet intill satt en blond Lisbeth Salander i rysk lokförarmössa med glada vänner. Vid baren en högrest sudanesisk skönhet med hy i ebenholts och dramatisk långrock. Intill henne en man - eller kvinna? - i leopardpyjamas. Mixen av människor och stilar var - livgivande.

"Det finns hopp", tänkte jag. Om man bara ger människor utrymme så erövrar de sina miljöer, och sina liv.

Ett Möllevångstorg kan man inte predika fram, eller kommandostyra. Det bygger på utrymme, att människor ges möjligheter.

I New York pratar man kinesiska i Chinatown. Går du över Canal Street är du i Little Italy och där pratar man italienska. I Little Odessa är det ryska som gäller. På 46:e gatan är det bara brasilianska som gäller.

Möllevångstorget är en positiv bild av vad ett mångkulturellt Sverige av idag kan innebära.

Konstigt att det skrivs så lite om detta? Dessutom, vänner, Malmö är den i särklass mest spännande krogstaden i Sverige just nu.

Dan före...

Dan före valet. Det kommer att bli jämnare än någon tror. Främst för att de Rödgröna vunnit valspurten och att Alliansen tappat greppet i slutet, på egen hand.

Det är intressant att vara åskådare i detta val, det påminner om en fotbollsmatch.

Alliansen har lyckats abdikera från sina viktigaste frågor (krishantering, jobben) och Mona Sahlin har skickligt fått allt att handla om ut- och sjukförsäkringar.

Rödgröna styr agendan de sista timmarna med människoöden, offer för ett kallt systemskifte och "skattesänkningar", som argument.

Enskilda människor drabbades hårt och cyniskt även under Palmes och Perssons välfärdssystem. Men här drar man ner byxorna på Alliansen och ger sken av att något liknande aldrig inträffat förr.

Jag saknar t ex berättelser från de som fick jobb tack vare Rut. Och Gudrun som fick ett nytt liv efter 10 års förvisning i långtidssjukskrivningens Gulag hörs inte heller. Varför?

Jobbfrågan tycks ändå Alliansen redan ha vunnit.

Skolan likaså.

Men vård och omsorg tar de Rödgröna. Nu handlar allt om cancersjuka som får sälja sina bostäder, skattesänkningar och kalla moderater (Baylan mot Schlingman - där är det flaggvarning).

Oavsett vem som vinner kan det här valets segrare ändå vara den lilla människan. Båda blocken tvingas på allvar att sätta den enskilda människan, före systemet. Det är ju det man lovar, tydligare än i något annat val.

Men vem kommer ihåg att kräva dem på ansvar nästa gång någon drabbas av stelbent och okänslig systembyråkrati?

Brasiliens pousador - semester i paradiset

Fortfarande relativt okända för de flesta är de brasilianska pousadorna enligt mig världens just nu bästa semestertips. Och de kommer förr eller senare att få efterföljare - även här hemma.
De finns i alla prisklasser, från lyx till vandrarhemspriser.
Lika dåliga och tråkiga som sydamerikanska hotell - lika fantastiska är (de bra) pousadorna.

Det som utmärker dem är att de är små, ägarstyrda, d v s personliga, och har fantastiska lägen. Och de är närmast okända för de flesta turister. Men vill du ha en semester med riktig Brasilienkänsla har du hittat rätt - och du kommer att få mersmak.

Vila Kalangolo med perfekt läge direkt på stranden i Jericoacoara (6 timmar från Fortaleza i nordöstra Brasilien) är en lyxvariant på pousada. Rum på pålar och läckert inredda i tropisk stil från ca 1500 SEK per natt för två. www.vilakalango.com.br/

Pousada de Ouro i charmiga Paraty (en världsarvsstad i mycket kolonial stil och utan biltrafik), tre timmar söder om Rio , är en annan favorit. Här hänger bilder på Tom Cruise och Mick Jagger i entrén, men det är förvånansvärt prisvärt, en tusenlapp per rum för två. Här brukade kungen och Silvia bo. www.pousadaouro.com.br/

En billig pousada som har extremt hög status ägs av två holländare - här stannar folk i veckor. Ligger i en charmig fiskeby, Itacare, söder om Salvador i Bahia. www.casazaza.com/

Massor med bra tips på pousador för er som vill ha en riktigt just semester i Brasilien hittar ni t ex på: www.hiddenpousadasbrazil.com/

Vanligen har pousadorna 5-20 rum, en tropisk trädgpård, en pool ligger som en juvel, stranden är nära, hängmattor och vilstolar överallt, och alla har sin egen stil. Ofta är de personligt skötta av ägarna som kan vara nån designer som tröttnat på Sao Paulo, livskonstnärer av nån sort, personer med lite pengar som förverkligar sin dröm, o s v.

De är lätta att boka på telefon eller nätet. En flygbiljett till Brasilien, inrikesplan till närmaste stad. Där hämtas du av pousadan.

Kombinera med några dar i Rio och/eller Salvador och du har den perfekta semestern i tropikerna.
Vill du ha hjälp att boka och sköta hela resan ringer du Juha Lehtonen i Fortaleza, www.fortalezafiesta.com/
Han är svensk och driver resebyrå i Brasilien.

Bästa ställena i Brasilien för pousadasemester och överhuvudtaget enligt mig: Arrail DÁjuda och Trancoso utanför Porto Seguro i Bahia, Morro de Sao Paulo och Itacaré söder om Salvador, också i Bahia, Paraty söder om Rio, Jericoacoara eller Canoe Quebrada utanför Fortaleza i nordöstra Brasilien.

I Bahia ligger också en gömd juvel, ön Boipeba med en fantastisk pousada, Santa Clara. www.santaclaraboipeba.com/

Vill du lyxa till det ordentligt tar du in på Artjungle Eco Lodge & Spa i Itacaré i Bahia , där Christy Turlington och Sean Penn brukar bo i trädtoppsrummen eller Pousada Picinguaba i Paraty. Men då får du ha en lite bättre plånbok med dig.

Du kommer att få uppleva en semester i paradiset.

Vem städar bäst? Och hälsa på Syster Rachel.

I Västervik har Sodexho vunnit en upphandling av kommunens städverksamhet. Det innebär att kommunen sagt upp sin städpersonal och köper in samma tjänst av det privata företaget.
Sodexho säger att man kan göra jobbet lika bra för hälften av pengarna och med hälften så mycket personal. Kommunen sparar mycket pengar på affären.

Protester i höga sky. Facket säger att det Sodexho påstår är omöjligt och att resterande personal kommer att få slita ut sig. Och så ondgör man sig över att arbetstillfällen försvinner.

Det senare är inte bra, förstås.
Men tänk om Sodexho har rätt? Att man städar lika bra och snabbt med hälften så mycket personal?
Och tänk om Sodexho och personalen faktiskt kan visa att man kan göra jobbet bättre utan ökat slitage på de som jobbar?

Då hamnar vi i en riktigt intressant situation. Och farlig för det offentliga systemet. Kan Sodexho göra städjobbet effektivare - hur många andra uppgifter kan då inte också lösas på samma sätt? Plötsligt blir det pengar över som kan användas för att stärka upp vår välfärd på andra områden.

Själv betalar jag gärna skatt - om jag vet att mina och andras pengar används effektivt och att de ger resultat. Det är inte kul att betala 5000 kronor i månaden till landstinget och sen inte få träffa doktorn när jag är sjuk. Husläkaren tar 260 kronor och du kommer till direkt.

Nu säger egentligen alla fögderier i offentlig sektor att man jobbar med sparuppdrag och effektiviseringar samt ökad servicenivå. Men när man försöker följa sådana projekt (effektivare arbete för mindre pengar) så ser de vanligen mycket annorlunda ut än effektiviseringar och rationaliseringar i privat sektor. Krångligare, omständligare och inte sällan med tveksamma resultat.

Sodexholösningen blir därför intressant att följa. Där har en utomstående kommersiell aktör räknat på jobbet. Det är inte säkert att det blir bättre. Vi kommer säkert att få en och annan rapport från upprörd alt slutkörd personal eller liknande.

Men om man klarar av att leverera är det ett trendbrott.

Syster Rachel

Någonstans går gränsen för den offentliga sfären och det privata. En huvuduppgift för oss alla är att skaffa oss insikt i hur den gränsen ser ut? Jag tror på den starka staten precis som de flesta svenskar men jag ser ett farligt mönster där staten i vid mening vill lägga sig i allt mer och kontrollera oss ända in i sovrummet - av olika skäl. Krögare ska topsa sina arbetsbänkar så att labbet kan säkerställa att det inte finns en endaste bakterie. Torghandlare måste snart investera 20-30 000 kronor i svarta boxar så att de inte kan fuska med slantarna. I varje gathörn finns en övervakningskamera. Blir vi arbetslösa finns det en coach som ska skaffa oss jobb eller peka på var bidragen finns.

Elrevisorer, brandskyddskonsulter, livsmedelsinspektörer och en lång rad andra kontrollanter ska enligt lag se till att vi inte tar ett steg vid sidan av den upptrampade vägen. Rättning i alla led. Och vi lyder. Parkerar du fel är det inte parkeringsvakten som tar tag i dig utan mannen på gatan som skriker åt dig.

Har vi skapat en svensk trygghetsnarkoman som dessutom är som Syster Rachel i Gökboet? Vi vakar misstänksamt på varandra.

Det viktigaste tycks inte vara att jag själv fått 1500 kronor mer i plånboken genom jobbskatteavdraget utan att grannen inte fått 100 kr mer än jag. Då är det bättre om vi alla får det lika mycket sämre.

Vi står inför ett val.
Det kommer sossarna att vinna - men bara om alliansen vinner. Ser man till politik har vi under fyra år haft den bästa socialdemokratiska regeringen på mer än 30 år. Ordning på finanserna, välfärd och lite mer i plånboken för alla - även pensionärer.

Skulle jag vara socialdemokratisk strateg skulle jag säga - en förlust till och vi har segrat!

Fotbolls-VM och verkligheten

Detta fotbolls-VM är spännande. Att reflektera över.

1. Aldrig tidigare har spelsystemens och ledarskapets betydelse visats så tydligt.

VM:s "bästa" lag Brasilien klarar inte en psykologisk tackling (1-1-målet mot Holland) utan faller samman. Transen bryts. I Brasilien är det en medveten risk, samba kräver konstant baktakt för att fungera.

Frankrike ställer en högmodig folksamling, blandade artister istället för ett lag, på plan och får åka hem med rumpan bar. Ingen har gett dem låten de ska spela.

Argentinas vackra men sköra tangopalett håller inte mot Tyskland som spelar som en välkomponerad och effektiv Wagneropera.

Tänk om Sverige direkt efter U 21-EM vågat göra om hela sitt enda "spela med hjärtat"-lag till den riktiga nationselvan och byggt en framtid på dem? Det kunde ha blivit en ny berättelse, en svensk folksaga.

2. Fotbolls-VM speglar den nya världen - politik och företagande.

Detta VM har breddat marknaden för fotboll i Asien, Afrika och USA. Fotboll är business, och politik (vad än FIFA säger). Honda spelar för att höja sitt värde på marknaden. Coacher satsar på sin affärsidé - det profilerade spelsystemet värt lika mycket som ett Google för en vinnare.

Och - hela Afrika inklusive stamsystemet enas över alla gränser på en sekund när Ghana spelar för en hel kontinent i en kvartsfinal. Varför funkar det i fotboll men inte i politiken?

3. Tänk om man skulle applicera svenska arbetsmarknadsregler på fotboll?

Fundera över detta. Varenda coach skulle bli fälld i arbetsdomstol. Du får inte byta ut en spelare eller ta ut ett lag utan förhandling med spelarfacket. Skador på plan ska anmälas och utredas. Lagackord istället för individuella löner. Zlatan måste dela med sig av sin överlön till de andra. Alla på bänken måste få spela. Övertidsersättning vid förlängning. Coacher får inte skälla på spelare - mobbning. Risktillägg vid spel mot Argentina som sparkas på smalbenen.

Det konstiga är att i folkets och inte minst arbetarrörelsens sport framför andra tillåts och hyllas alla de parametrar som är förbjudna på en arbetsmarknad. Här hyllas risken, den som vågar, spelidéerna och vinnaren. Här vågar man peka ut de bättre och de sämre. Men man gör det alltid i ett lagsammanhang. Gör du ditt bästa är du alltid förlåten, en kamrat. Och du betyder något.

Att Zlatan har ett marknadspris på en kvarts miljard anses inte konstigt. Tvärtom. Han gör ju att laget vinner.

Men att en företagsledare vill satsa på ett bästa team och sina stjärnor är förbjudet i lag och skulle ledaren dessutom dö med pengar (belöningen) fick han till helt nyligen lämna tillbaka sitt pris till staten eftersom den betraktar sig som en familjemedlem(!) med arvsrätt.

Samma retoriska princip får nu politiker att kalla pension (det kollektiva sparandet) för "uppskjuten lön".

Politik är det skenbaras konst. Fotboll är verklighetens.

Tillväxt? Lär av konstnären

Hur kommer det sig att företagande upplevs som så hotfullt och farligt i trygghetsnarkomanins och världens bästa välfärdsland?

Därför att nytt företagande till sin natur utmanar - precis som bra teater och konst. Det hotar sammanhang och det invanda. Det är därför en brandskyddsingenjör eller en elrevisor med egen låda aldrig blir en riktig företagare. Han lever på att systemet tvingar någon att köpa av honom. Han avbildar men gestaltar ingenting.

En riktig entreprenör däremot bryter nytt land och anar sig till vad folk vill ha innan de vet det. Det är farligt, riskfyllt, utmanande - och spännande.
Den som gillar trygghet gillar därför inte den sortens företagande. Däremot är den farlige entreprenören precis som konstnären ett öppet fönster. Här blåser en frisk fläkt i den kvävande stillheten som får dig att andas.

Tillväxt och skapande är irrationellt och slumpmässigt och uppstår omkring orädda människor som ser möjligheter i omöjliga sammanhang.

Hultsfredsfestivalen uppstod av en slump, i ett samtal i en studentförening i kombination med tur (tre arenarockband stod plötsligt utan spelning samtidigt). Plötsligt högg gäddan. Då gäller det att kunna rulla in reven också.

Läs och förstå

Företagaren är den som anar behoven, ser luckorna och har det rätta drivet. Konsten känner av sin tid och beskriver den enskilda människans kamp mot ett kvävande system. Den som vill förstå hur en tillväxtprocess fungerar har därför mycket lärdom att hämta i konsten. Ingemar Bergman var t ex en större entreprenör än regissör. Konstnären Christo är ett annat bra exempel.

Tillväxt kan aldrig kommenderas men väl scenograferas - om det finns insikt och talang.

För att skapa tillväxt kan man sätta slumpen i system. Se till att saker händer, studera detta och beskriva det som händer imorgon - visionen.

Man kan också se det som redan finns och beskriva det på nya sätt, och skapa ett sammanhang.

Bilden (scenografin) av Gnosjö är förvisso en annan än verklighetens. Men den har genererat tillväxt och är en osannolik pr-succé. Tänk om grannen inte fått veta att plastskedstillverkningen intill var så lönsam - då hade han aldrig startat tillverkning av plastgafflar.

Det är här det oftast går fel när succén ska upprepas. Det beror på att ivriga (och klåfingriga) politiker och organisationer tror att de kan styra tillväxt på samma sätt som om det vore en förvaltning. Ofta faller företagarnas organisation i samma fälla och ansluter sig.

Det är en subtil skillnad mellan att förstå och begripa. Och en avgrund mellan att tala till - och tala med.

Det sägs att krig bara kan förstås vid fronten. Och där finns ingen generalstab. Men uppstår inte känslan, tilltron och självtilliten hos de som ska utföra uppdraget då vinns ingenting. Oavsett kommandon. F ö känner jag inte till något enda krig som vunnits. Det är i slutändan människor som erövrar alla miljöer. Det är alltså människan man ska tro på - inte systemet.

Här finns möjligheten

Slutsatsen av detta är att ska man lyckas med en tillväxtprocess som den Västervik är inne på behövs en regisserande funktion som förstår strategin, kan läsa av skeenden, beskriva dem och har förmågan att scenografera - inte projektera - fram engagemang.

Ge tillväxtens frontaktörer rätt miljö och scen så gör de resten själva.

Om säkerhet och Guds förtröstan

Konstiga saker händer.

På en Må Bra-mässa vi arrangerade på Gränsö slott för en vecka sen fick jag låna en speciell öronsnäcka jag inte trodde fanns till min Motorola komradio. Jag kunde höra all kommunikation, ingen kunde höra vad vi pratade om. Jag såg ut som grabbarna från CIA.
– Det är samma hörsnäcka jag hade på mig när påven besökte Australien, sa den trevlige killen jag fick låna den av.
Det visade sig att han varit säkerhetschef vid påvebesöket liksom andra stora statsbesök i Australien.
Nu bor han ihop med en svensk tjej i Västervik och säljer dofttvålar.

När jag var i Stockholm i helgen lyckade en trött (och berusad) kille ta sig in i vårt låsta hotellrum. Vakter fick hämta honom. Han ville bara sova och hade gått fel sa han. Säkerhetsloggen på hotellet visade att ingen öppnat dörren!? Han bara fanns där och kunde (eller ville) inte förklara hur.
Något för hotelloraklet Petter Stordalen som äger Choice att fundera över.

Det påminner mig om när jag träffade min kompis Peter Hellman i Nicaragua under brinnande inbördeskrig för sisådär 30 år sen.
Jag satt inlåst tillsammans med några andra utlänningar i busstationen i huvudstaden men fick lov att gå på toaletten i ett hotell ute på gatan. Man ville skydda oss. Överallt sprang soldater från befrielsearmén omkring, beväpnade till tänderna. Plötsligt dyker en kille upp i Lacosteskjorta, kortbyxor och seglarskor upp utanför hotellet. Han såg ut som en reklampelare för Seglarhotellet i Sandhamn.

Det var Peter. Han hade kört bil (som han köpt billigt i USA) genom hela Centralamerika utan att stöta på ett enda problem. Genom tre olika länder som då befann sig i olika stadier av inbördeskrig, Guatemala, El Salvador och Nicaragua.

– Jag har inte märkt något, sa han.
Peter från Motala är ett bevis på Guds förtröstan över oss människor.
Idag bor han i Portugal och vi är fortfarande goda vänner.